I dag firar vi kvinnlig rösträtt

Att män och kvinnor har lika rättigheter är nog förhållandevis självklart för de flesta. Men det är inte så förfärligt länge sedan det inte var alls lika självklart. 

Det kan vara värt att påminna om att fullständigt självklara demokratiska framsteg inte ligger så våldsamt långt tillbaka i tiden.

Fortfarande när jag var liten på 1970-talet, var det exempelvis inte alls självklart att kvinnor skulle arbeta, förutom i hemmet då. Kanske hade hälften av barnen i min klass när jag började skolan mamma hemma, som hemmafru. Det var inte helt självklart att hemmafrun ens hade ett eget bankkonto.

I dag, för exakt hundra år sedan, kunde kvinnor för första gången utnyttja, sin helt självklara rätt att rösta i ett val. Den tionde september 1921 hölls nämligen det första val där kvinnor fick rösta. Det handlade om ett val till riksdagens andra kammare. Vi hade tvåkammarriksdag på den tiden.

Sverige var förhållandevis sent ute med den reformen. Samtliga nordiska länder hade exempelvis redan kvinnlig rösträtt sedan flera år. Det var ändå långt ifrån självklart när reformen äntligen kom. Frågan började diskuteras redan i slutet av 1800-talet. Högerpartiet, som sedermera blev Moderaterna var emot kvinnlig rösträtt, medan framför allt Socialdemokraterna och Liberala samlingspartiet som sedermera blev Folkpartiet, numera Liberalerna, var för kvinnlig rösträtt. Högern förlorade majoritet i andra riksdagskammaren 1917. Det öppnade för ett riksdagsbeslut om kvinnlig rösträtt.

Faktum är att vi långt tidigare, på 1700-talet, åtminstone delvis hade kvinnlig rösträtt, som sedan avskaffades.

I dag är kvinnlig rösträtt lika självklar som luften vi andas. Men det finns fortfarande en hel del kvar att göra innan vi når ettr jämlikt samhälle. Det finns fortfarande en del att ta tag i om vi säger så. Trots att det gått 100 år.

Det är exempelvis inte helt självklart att kvinnor har lika hög lön om de har samma arbete som en man. Kvinnodominerade yrken har i allmänhet betydligt lägre lön än mansdominerade.

Det dör flera kvinnor varje år av våld i nära relationer. Ännu fler skadas allvarligt, ännu fler lever varje dag med psykisk och fysisk misshandel. En kvinna måste tänka flera gånger innan hon ger sig ut och promenerar ensam kvällstid. Hon måste vara lyhörd och titta över axeln. En kvinna måste tänka på hur hon klär sig. Annars riskerar hon själv få skulden om hon blir våldtagen. Det förekommer fortfarande människohandel med kvinnor, även i Sverige. Det finns krafter i EU som vill avkriminalisera sexköp, i Sverige finns krafter som åter vill försvåra för kvinnor att göra abort. Vi har gjort framsteg, men de är tyvärr inte så självklara.

Men i dag tycker jag vi kostar på oss att ändå vara lite glada över de framsteg som gjort, att kvinnor självklart både röstar och är med och styr vårt land. Det finns en hel del som talar för att vi snart får vår första kvinnliga statsminister. Oavsett hur man ser på hennes partifärg tycker jag nog ändå att man borde se det som en framgång för vårt land. Vi är det enda land i norden som aldrig haft en kvinnlig regeringschef. Kanske borde var annan statsminister vara kvinna. 

När jag började på Sydnärkenytt sent 2019 var kommunstyrelsens ordförande i tre av våra fem kommuner kvinnor. I dag är det bara en. Någon säger att den som styr en kommun, ett land, ska vara den som är bäst lämpad. Oavsett kön. Mmm. Så här långt har det varit gubbar på statsministerposten. Jag vet, med stor säkerhet, att precis alla partier har kompetenta kvinnor som varit och är minst lika kompetenta som de statsministrar vi haft, men fortfarande har vi en man som statsminister, som det alltid varit…