En blygsam

demonstration i Pålsboda

Första maj i dag. Arbetarnas dag. Jag växte upp i ett hem där politik var på tapeten ofta. Min far var oppositionspolitiker för centerpartiet i kommunen under flera decennier. Jag präglades nog också av alla de stora ideologiska diskussioner, som var vanliga under 70-talet.

Morfar däremot, var Socialdemokrat och medlem i Broderskapsrörelsen och hängiven Konsummedlem. Kanske var han inte så oerhört engagerad, vet inte riktigt, men onekligen var han stolt arbetare och Socialdemokrat. På den tiden var det här en naturlig uppdelning, nästan skriven i sten. Arbetarna på tryckeriet, eller på Martin Larssons i Pålsboda röstade på Socialdemokraterna, gick på Folkets hus och var medlemmar i Konsum. Bönder däremot, var Centerpartister och handlade på Ica. Alla hade sina föreningar, sammanslutningar och ekonomiska föreningar.

Jag har ett tydligt minne från en första majdag i min ungdom. Glad och skolledig snurrade jag runt på min moped, en Puch Dakota, i Pålsboda. Kanske skulle jag jobba i vårbruket, harva, senare. För jordbrukarbarn tillhörde det ofta rutinen under helgerna på våren. Vid den tiden ordnade Socialdemokraterna på orten en liten flaggborg, med tillhörande torgmöte på första maj. Platsen för detta var det som då, lite ambitiöst kallades ”Centralplan”.

Just denna soliga första maj hade torgmötet lockat hela två tappra eldsjälar. Ortens ledande socialdemokrat, “Brand-David” Karlsson…Och så morfar. De lyckades inte med konststycket att engagera den mopedburne ynglingen. Men deras lilla demonstration gjorde ändå starkt intryck på något sätt.

Redan då hade nog intresset för att engagera sig politiskt börjat tunna ur ordentligt hos många Pålsbodabor. Kanske var det så att viljan att demonstrera på första maj, kämpa för de stora frågorna, arbetarnas rättigheter, helt enkelt led en del av det enkla faktum att Socialdemokraterna under nästan hela min uppväxt och stora delar av 1900-talet alltid hade makten.