Demokratins dödgrävare

Frågan om vår yttrandefrihet är högaktuell så här på minnesdagen av förintelsen. I en tid när man åter bränner böcker måste man fråga sig vad yttrandefrihet är, varför den finns.

Det är enligt lag tillåtet att bränna böcker, koraner, i Sverige. Det har det senaste årets händelser slagit fast. Men innebär det att vi borde tolerera det? 

För en sak ska man ha mycket klart för sig. Den som bränner böcker gör det inte för att värna demokrati, eller yttrandefrihet. Det är dumheter, trams, lögn.

Egentligen vet ju alla det här. Det finns gott om historisk evidens, Den som bränner böcker, heliga skrifter utnyttjar vår yttrandefrihet för att undergräva både den och vår demokrati. I en demokrati har man rätt att utöva sin religion, man har rätt att säga vad man tycker, man har rätt att trycka vilka böcker man vill, skrika vad man vill i en demonstration. Det är just den rätten demokratins dödgrävare utnyttjar, när man eldar böcker. Man vill förstöra den demokrati och de rättigheter våra förfäder byggt upp och förvaltat.

Alla vet ju vad bokbränning innebär. Att man vill demonstrera att någons skrifter, någons åsikter inte är önskvärda, att man vill beskära just dem, provocera.

Att driva med religion är yttrandefrihet. Att göra satir av religion, att rita en karikatyr av Muhammed med en bomb i turbanen är yttrandefrihet. Till och med att göra en rondellhund som liknar Muhammed, gud, eller Vladimir Putin är yttrandefrihet.  Att bränna en koran, eller toran däremot, är att demonstrera mot yttrandefriheten, religionsfriheten, raka motsatsen till yttrandefrihet och demokrati. Man vill kontrollera information, trycka ner, förnedra, håna.

Alla vet också vad bokbränning kan innebära i förlängningen. 1933 eldade man böcker på gatorna i Tyskland. Tio år senare eldade man människor. Liknande händelseförlopp går att hitta åtskilliga gånger i historien.

Kom inte och säg att det inte finns paralleller, likheter. Alla ser dem, men en allt större grupp vill inte se vad det innebär. Precis så var det i Tyskland på 1930-talet.

Med yttrandefrihet kommer ansvar. Vi på Sydnärkenytt skulle exempelvis kunna börja publicera namn på misstänka i brottmål, eller bilder på skadade döda i olyckor. Vi skulle också kunna börja publicera falska fakta. Vi har rätt att göra det. Men vi gör inte det, för att vi tar ansvar. Vi vet att vi har makt, även om vi är små. Vi vet att en artikel i Sydnärkenytt kan påverka både politiska beslut och människors liv. En makt vi måste förvalta, med ansvar.

Men vad händer när folk missbrukar yttrandefriheten, låter bli att ta ansvar? När man använder yttrandefriheten för att medvetet förstöra den, motverka den och hela demokratin? När man agerar för att provocera, uppvigla, skapa oordning, sönderfall. Hur ska samhället agera? Svåra frågor. Jag har inte svaret. 

Jag tror alla behöver fundera på om vi verkligen vill ha bokbål i Sverige. Jag tror vi alla behöver värna vår demokrati och yttrandefrihet. För det behövs inte mycket för att förstöra den. De var snubblande nära i USA, faran är inte över. I Tyskland fanns långt gångna planer att via en kupp avskaffa demokratin. Vi är knappast vaccinerade mot den farsoten här. Bokbål är en tydlig farosignal

Man kan naturligtvis diskutera som så att inte minst muslimer, eller för den delen andra religiösa är känsliga. Jadå. Men då har man inte förstått något. Nästan alla människor, folkgrupper, har en gräns, där provokation, hets, hat, passerar en gräns, där man inte tål mer. Det här vet de som eldar böcker. De vill få folk att passera den gränsen. De vill skapa kravaller, upprörda känslor, oordning, splittring. Det är var det handlar om, inte yttrandefrihet. Just nu handlar det om muslimer och koraner. På 1930-talet handlade det om judar och deras litteratur. Ytterst är det ett utslag av exakt samma mörka krafter.