Coronans år

Så var det dags att sammanfatta mitt första nyhetsår på Sydnärkenytt. Ett på alla sätt märkligt nyhetsår. Covid 19 har dominerat nästan all nyhetsrapportering. Även om det givetvis hänt saker som inte har något med pandemin att göra. Men ofattbara 8 000 dödsoffer, en i många delar lamslagen ekonomi, ökande arbetslöshet, ett i princip inställt resande och en stor social oro är svårt att gå förbi.

Det var nog ingen som i början helt förstod vad som skulle hända, hur Covid -19 skulle komma att dominera våra liv i allt större utsträckning. Social distansering, misstänksamma blickar på folk som hostar på Ica och att hälsa utan att att ta i hand har blivit vardag. Att fira jul och byta julklappar vid en grill ute, invirad i en filt, hade nog ingen räknat med. I år var det inget konstigt.

Det helt onormala har sakta men säkert blivit normalt. Att vi rapporterar om dödsoffer som om det vore valutakurser har blivit självklart. Att det inte längre finns arrangemang att rapportera om är normalt. Att människor över 70 mest sitter hemma och att bygdegårdar, hembygdsgårdar, kyrkor och studiecirkellokaler står tomma, nedsläckta, har blivit vardag.

I Sydnärkenytts område har vi ändå klarat oss rätt bra. Med facit i hand fick pandemin rätt små konsekvenser under våren. För många företag stannade ändå verksamheten av nästan helt. Volvo i Hallsberg stängde under mer än en månad. AQ Segerström i Pålsboda blev av med en stor del av orderingången när fordonsindustrin slog igen. I Zinkgruvan har man fortsatt producera, men med starka restriktioner, besöksförbud.

På Setras sågverk i Hasselfors befarade man en katastrofal inbromsning, men det blev en ökning. Pandemin, med sin isolering, har fått oss att bygga mer hemma.

Efterhand rullade industrierna igång igen. Det var nedstängningar runt om i världen som orsakade problem, inte själva pandemin.

Men man har vant sig vid att hålla konferenser online, att inte träffas, åka på möten. I sin tur har det inneburit att hotell, restauranger och konferensanläggningar går på knäna, liksom taxiföretag. Många företag har sett så mycket som 80-90 procent av sin omsättning utraderas. För dessa företag är kapitalet reserverna snart slut, trots stora statliga stöd. Kanske har vi bara sett början på konkurserna i pandemins spår.

Som sagt. Vi är i kris, kanske märker vi det inte så mycket till vardags. Helt enkelt för att det onormala blivit normalt under det år som gått. Allt händer inte över en natt. Det har smugit på oss. Fundera på hur ni levde för ett år sedan och jämför med nu.

Nu tänder vaccinet hoppet om att allt kommer återgå till det normala. Frågan är om samhället blir sig likt igen? Kommer föreningslivet bli återuppstå efter ett år i vila? Kommer de 70-plussare som gjort det mesta av det ideella arbetet orka ändra sina vanor igen? På vissa områden kanske det vore bra om inte allt blev normalt igen. Lite mindre flygande som exempel, vore nog inte fel för klimatet.

Själv längtar jag efter att kunna vara förkyld utan att folk tror att jag har Covid-19. Jag är alltid förkyld så här års. I år är folk rädd för mig på grund av det.

För mig som nyhetsman har året på Sydnärkenytt inneburit ett högt tempo, med både tidningar och snabba uppdateringar på vår webb. Tempot är högt och, vilket är fantastiskt roligt, responsen nästan ögonblicklig. Man vet när Sydnärkenytts läsare läser artiklar. Det märks i kommentarsfält och på sociala medier, direkt. Kanske har jag världens bästa jobb, en kick varje dag.

Jag passar på att lyfta på kepsen för er läsare och tacka för att ni är med oss. Fortsätt prata med oss, kontakta oss och tipsa oss. Det är läsarna som gör Sydnärkenytt.

Gott nytt nyhetsår!