Illustration av livet av konstnären Stellan Mörner. Bild: Björn Franzén.

Var människa har sin tid

”Tiden har gått ut. Lägg ner pennan”. En mening som uttalades varje gång tentamenstiden var slut då jag studerade på Chalmers i Göteborg. Jag tänker på orden när jag nu står på stolen i vardagsrummet och drar upp loden i det gamla golvuret. Urverket, som drivs av en pendel tillsammans med två lod, sitter så högt upp att jag inte kan nå mekanismen med veven utan att stå på en stol. Hur kan tiden gå ut och varför mäter vi tiden? Jag filosoferar lite för mig själv under det att jag betraktar loden som sakta lyfts upp allt eftersom jag vevar. Vem ville mäta tiden med just den här klockan?

Klockan som fungerar perfekt efter snart 300 år. Bild: Björn Franzén

Klockan fascinerar mig. Urverket med sin vackra tavla och snirkliga visare och den ljusa tonen från plinget varje heltimma har genom åren säkert berört många människor. Det resliga fodralet i furu är utsmyckat med snidade hörn och girlanger. På locket, som döljer loden, finns avbildat en lyra, valthorn och en flöjt. Klockan är ett hantverk gjort i mitten av 1700-talet och fungerar klanderfritt än idag. Jag kan se klockan som en tidsmaskin till de människor som levde i en helt annan värld än den som är vår. Skickligheten och kunnandet som finns bevarat i klockan är ju faktiskt en berättelse från deras epok.

När mänskligheten övergick till jordbrukarsamhället uppstod ett behov av tideräkning av praktiska skäl. Jag tänker att det nog även fanns en mänsklig nyfikenhet med i bilden. Genom att införa tidsbegreppet skapade människan en struktur i livet. Med tid kan man beskriva en persons ålder, hur länge det tar att färdas mellan två platser eller hur många timmar någon varit borta. Man kan relatera saker och ting både framåt och bakåt, det vill säga man skapade begreppen framtid och historia. Helt plötsligt blev också berättandet relevant.

Golvurets lock pryds av lyra, valthorn och flöjt. Bild: Björn Franzén

Vårt nuvarande sexagesimala talsystem, indelning i 60-delar, av tiden tillämpades av sumererna redan för cirka 4 000 år sedan. Solens och månens rörelser var viktiga hjälpmedel då kalendrar utvecklades. Man mätte tiden med olika former av vattenur eller gnomen (en stav eller pinne vars skuggas rörelse följde solen och angav en form av tidsmått). Soluret är en vidareutveckling av gnomen. Pendelur, liknande det jag håller på att dra upp, kom under sextonhundratalet och fjäderdrivna ur dök upp redan under medeltiden. Timglas är också ett urgammalt sätt att mäta tid på (en liten ordvits i all enkelhet).

”Vår bästa tid är nu” sjöng Jan Malmsjö en gång och låten spelades på svensktoppen. Jag tror det var på åttiotalet, men jag minns i alla fall mina funderingar kring just detta vilken som egentligen är vår bästa tid. Som barn kommer jag ihåg att tiden kändes oändlig. Dagarna var så långa, och det kändes som evigheter mellan födelsedagar och jul. Tid hade man hur mycket som helst av, till skillnad från föräldrarna som alltid sa att de inte hade tid. De hade nästan aldrig någon tid för mig.

När jag nu kommit upp i åren har jag reflekterat över att Einstein nog hade väldigt rätt med sin teori om det relativa tidsbegreppet. Det känns som att tiden går fortare ju äldre man blir. Varför? Beror det på att man har mer att göra eller beror det kanske på att tiden är på väg att gå ut? Som vuxen har jag tyvärr kommit på mig själv med att alltför ofta svara ”jag har inte tid” då någon frågat om något eller ville ha hjälp. Det är en sak som jag faktiskt ångrar och nu försöker bli bättre på.

”Var sak har sin tid” är ett nött utryck men väldigt klokt. Man skulle kunna formulera om det till ”var människa har sin tid” vilket jag menar är liktydigt med livet. Vi har själva inte beslutat om att födas liksom på samma sätt vi inte beslutar om att få en gåva, för livet är en gåva. Tiden som barn glider över i ungdomsåren för att vi sedan helt plötsligt upptäcker oss själva som vuxna och hela tiden går vi i skolan. Livets skola. Den skola som ger oss bästa kunskapen och erfarenheten, och där bör vi nog aldrig lägga ner pennan.

Med dagens tekniska utveckling känns det som att vår tillgängliga tid krymps ner till att bli kortare och kortare. Just vi lever i en tidsanda där kraven staplas i en allt snabbare takt på våra axlar. Mobiltelefoner och datorer är uppkopplade med en ständigt ökande överföringshastighet, och svar på mejl förväntas närhelst på dygnet. Telefonen ringer oavbrutet kvällar som helger, och i andra änden talar en röst med övertygande ton om att just deras abonnemang är bäst och billigast.

Vi är inte skapta för detta och vårt liv går inte ut på att ständigt vara nåbara. Nej, här gäller det att vara stark och göra motstånd. Vi får inte låta våra liv dras in i en centrifug med ständigt ökande varvtal som pressar bort oss som människor, för den vi var och en är. De ständigt ökande kraven i arbetslivet, telefonförsäljarna och trendmakarna pressar oss onödigt mycket, och speciellt våra ungdomar som har svårt att få jobb och som ska leva upp till högt ställda ideal.

En förändring måste till. Dagens teknikutveckling är i grunden bra men måste användas på rätt sätt. Vi måste få ett förhållningssätt så att tekniken är till för oss och inte som det är idag, tvärtom. Vi måste ha en livskultur som ger utrymme för var och en efter deras förmåga. Varje människas tid måste få sin plats i tillvaron. Idag har man gjort människor för dyra och så kan det inte få vara. Alla är inte elitpresterande och våra ungdomar måste få en rimlig chans att på ett bra sätt få komma in i vuxenlivet med en trygg plattform och ett meningsfullt arbete.

Man kan inte backa bandet. Det som är gjort är gjort, och det finns alltid saker som man ångrar eller känner att man borde gjort annorlunda. Insikten är bra och lärorik men döm inte er själva för hårt. Det viktiga är att man försökt göra sitt bästa. Mer än så kan ju faktiskt inte förväntas av oss. Livet är en resa i historien, och vi är alla en del av den.

Varje människa har sin betydelse, och vi sätter var och en större eller mindre avtryck efter oss. Jag tänker på de människor som byggt klockan. De finns på något sätt fortfarande kvar hos oss. Vi har säkert alla något, föremål eller fotografi, som förbinder oss till tidigare generationer. Sätt er ner då och då, andas ut och sök den känslan. Jag lovar, pulsen går ner.

”Vår bästa tid är nu” måste, som jag ser det, egentligen vara varje dag som jag vaknar upp till. En ny dag som jag har möjlighet att göra till en bra dag. Jag tycker att det är viktigt att vi i vår vardag tar kampen mot hetsen och värnar om vår tid som vi fått. I alla fall vet jag att så småningom kommer den dagen då en gestalt med vänligt ansikte står bredvid mig och säger med stillsam röst ”Björn, tiden har gått ut, lägg ner pennan”. Det påstås att vi inte får med oss något när den dagen kommer. Det är inte riktigt sant har jag kommit på. En sak får vi med oss, och det är eftermälet.