Collage: Björn Franzén

Vättern - En tidlös upplevelse

Jag bläddrar lite förstrött i boken ”Uthförlig beskrifning öfwer den stora Swea och Giötha siön Wätter…”  med tryckåret 1723. En bok som skrevs av den dåvarande prästen i Hammars socken, Daniel Tiselius, under 1720-talets början. Ett arbete som avsåg att skapa en förståelse och kunskap om Vätten och sjöns fenomen. Boken är ett påtagligt bevis på hur människor i tidigare generationer också fängslats av sjöns karaktär. Jag och hustrun är nyss hemkomna efter några dagars båtsemester i sjöns norra del. En semester som blev alltför kort men ack så värdefull. Jag sitter nu hemma vid köksbordet igen djupt nedsjunken i mina tankar och vänder blad efter blad i boken.

Det är lite ansträngande att läsa gammalsvenska, trots mina fem poäng i fornsvenska från Uppsala Universitet, men ger man sig lite tid så går det. Värken som plågar mig gör att jag ofta får sitta vid köksbordet. Där hamnar jag i en avlastande viloställning med kroppen så att smärtan lindras något. Jag fastnar plötsligt för att Harge omnämns. På några sidor återger den gode prästen ögonvittnesskildringar om  ”at förr ån storm och owäder kommer upstildra i siön åtshillige figurer på wattnet”.

Tiselius återger en händelse, daterad till 6 juni 1721 vilket var dagen före ett kraftigt oväder, berättad av ”en gammal Stieppare som bo uti Harge, en stor by wid siön belågen” att han och hans hustru sett seglande farkoster ute på sjön. Till en början trodde skepparen att det var Kommissarien Von Lindts jakt från Jönköping de såg.  Bilden förändrade sig och de fick se andra figurer. Då antog skepparparet att det var ”hafsfrun som wandrar för storm och owäder”. Von Lindt hade dessutom inte varit med sin jakt utanför Harge vid den aktuella tidpunkten. Ja, det är onekligen en intressant läsning.

Boken ansågs nog på den tiden vara ett seriöst verk, men med dagens mått mätt får man nog tillskriva den avdelningen historiska dokument. Oavsett hur man klassar in Tiselius alster så ser jag det som väldigt betydelsefullt för Vätterbygden. Till exempel omnämner han öarnas namn, vilka väl stämmer överens med dagens. En bekräftelse på att namnen verkligen är gamla och levt kvar genom århundradena. Han omtalar ”klappurstenar”. Vi säger idag ”klappersten” och så vidare.  

Vi började vår lillsemester med att gå ut sent på kvällen från Harge, och med cirka åtta knops fart styrde vi söderut mot Lilla Röknen. Strax innan mörkrets inbrott ankrade vi upp vid öns södra del. Vår ständige följeslagare Raffe, en elvaårig kille av rasen cockerspaniel, var naturligtvis också med. Om Husse och Matte ska trampa däck så ska också han. Jag och Raffe vaknar alltid tidigt, och vår vana trogen bryggde vi kaffe och tog fram övriga tillbehör för en god sjöfrukost. Det är verkligen något visst med att vakna upp ute bland öarna.

Vi tillbringade den nya dagen vid ön. De enda som besökte oss var en ensam man i kajak som tyst gled förbi, måsar och en trut, ett helt kompani med kanadagäss samt en ensam liten knipa. Raffe och jag tog promenader på ön, och var gång jag befinner mig i detta trolska landskap får jag alltid funderingar om hur människor genom tiderna har upplevt den här fantastiska miljön.

Bild: Björn Franzén

Vilka tankar hade de när de såg de ålderstigna vindpinade och krumma små tallarna, rotvältorna som ser ut som portar ner till underjorden eller den vita vackra lavan som breder ut sig på berghällen likt en naturens egen madrass? Vad kände 1700-tals människorna när de insöp den speciella doften från den karga växtligheten och vattnet? Jag förmodar att upplevelsen är tidlös.

Ringar av stenar här och var vittnar om kvällseldar kring vilka dagens människor samlats för att äta och samtala. Ett traditionellt sätt att njuta av vår skärgård. Med förfäran ser jag också hur det ligger rester av deras närvaro i form av förbrukade engångsgrillar och tomma ölburkar. Vad tänker de som lämnar soporna efter sig på det här sättet?

Om man nu kan släpa med sig tillbehören ut i naturen, då kan man väl för sjutton se till att ta med sig resterna hem igen. En uttjänt ölburk guppar dessutom demonstrativt förbi vår båt där vi ligger. Jag sväljer min upprördhet, tar hand om skräpet och tänker att det förhoppningsvis var så att de glömde att städa upp efter sig och att jag nu hjälpte dem med det.

Senare fram på dagen tog vinden i och mörka moln växte plötsligt upp över skogen väster om oss. Ett rejält åskväder var på väg. Reptilsnabbt lade jag som säkerhet ut en extra förtöjning och hustrun fällde ner kapellen. På några minuter var ovädret över oss. Regnet piskade och åskan mullrade. Vinden tilltog ytterligare och trots att vi låg väl skyddade vid ön svängde båten fram och tillbaka oroväckande mycket. Bara ankaret håller henne, tänkte jag lite fundersamt. Ett par skarpa blixtar sköt ner i skogen på andra sidan sundet och ögonblicket efter dånade knallen likt kanonskott på nära håll. När naturen är vresig har man inte mycket att sätta emot. Någon ”hafsfru” eller andra intressanta figurer fick vi tyvärr inte se komma upp ur sjön.

Lika snabbt som ovädret tornade upp sig försvann det och snart ljusnade himlen igen med sina efterlängtade små blåa öar mellan molnen. Tänk ändå vilken fin sommar vi har haft i år. En skön och välbehövlig kompensation för den bistra och hårda vinter vi fick uthärda. Förhoppningsvis har vi nu alla haft möjlighet att ladda våra batterier för att kunna möta den nya omgången med höst och vinter. Jag själv samlar kraft inför en förestående höftledsoperation.

Nästa dag gick färden i strålande sol och lätt medvind norrut till Brottsjöholmen. En populär ankringsplats för båtfolket. Vi hade turen att finna en ledig plats och snabbt förberedde vi oss för att lägga intill. Besvärande sidvind försvårade tilläggningen. Vi fick gå in ”på skrå” för att kompensera avdriften. Ankaret släpptes och vi gled in mot berghällen. Hustrun stod på stävstegen med lina i beredskap klar att hoppa iland. Just som hon satt fötterna på berget kändes plötsligt ett kraftigt dunk i båten. En förrädisk sten som ingen av oss sett meddelade bryskt sin närvaro. Sådant händer tyvärr men incidenten fick inga allvarligare konsekvenser mer än att det kändes något förargligt. Ja, det tillhör båtlivet det också.

Jag bläddrar vidare i boken. På Teselius tid fanns det båttyper som jakt, råbock och slup, alla byggda av trä med segel som drivkraft. Idag klyvs vattenytan av motordrivna planande båtar samt snipor vilka de flesta är tillverkade av plast istället. På 1700-talet var det troligtvis få som var ute på sjön för ren avkoppling emedan det idag självklart kallas för fritidsnöje och semester. Idag kan man också byta uttjänta höftleder mot nya vilka också är tillverkade i plast. Inte vet jag hur den gamle prästen hade med sina höfter men tänk hur det kan ändra sig. Jag är tacksam för att jag lever i vår tid och inte på 1700-talet. Jag lägger försiktigt ihop boken och tänker att det inte bara var bättre förr.