Vad är en människa värd?

Dimman ligger tät över åkern och hösten har nu börjat måla om trädens alla blad. Ett färgsprakande konstverk som upprepas år efter år och som kan avnjutas helt gratis. Naturens värld, växtlighet som djur, kväver inga höga auktionspriser eller begränsas till en liten publik. Den står till förfogande för alla och envar. Det är upp till varje individ att bestämma sig för om man vill ta del av naturens skiftningar och skönhet. Jag sänker ner blicken från fönstret med sin inramade dimmiga höstbild och betraktar texten på datorns skärm. Rubriken i svarta bokstäver får mig att inse att långt ifrån alla har denna valmöjlighet.

Jag befinner mig nu i en återhämtningsfas efter höftledsoperationen. Jag är väldigt lättad över att det är gjort och att allt har gått bra. Visserligen är benet svullet och lite stelt men styrkan i kroppen, och framför allt i det opererade benet, återvänder successivt. Vardagens småsaker blir allt enklare och smärtfria att utföra. Träning och tålamod är goda ledord i det här sammanhanget. En vän gav några uppmuntrade ord om att jag är mera värd nu efter operationen än innan. ”Björn, tänk på att du numera faktiskt har ett skrotvärde som inte är att förakta”. Han syftade då på den inopererade protesen i titan, och jag som trodde han menade att jag skulle bli arbetsför igen.

Det kan ha sina sidor att vara reservdelsmänniska. Man får väl hoppas att metallpriserna inte rusar i höjden för då kanske det kan bli lite riskabelt att gå ut. Tänk om någon skulle dyka upp intill mig med en metalldetektor i handen och samtidigt le lite illmarigt. Hugaligen. Hur ett sådant scenario skulle kunna sluta törs jag inte tänka på. Kanske ett bra uppslag för en ny framtida skräckroman. Naturligtvis en galen och orealistisk tanke men det finns så mycket annat som redan känns helt galet.

Vilka människor är värda att kosta på? En förskräcklig fråga att överhuvudtaget ställa men som tyvärr tycks äga sin giltighet. Att ställa samma typ av fråga i till exempel en producerande fabrik är inte kontroversiellt utan helt självklart. Vilka maskiner ska man kosta på och vilka ska man byta ut? Att föra samma resonemang beträffande människor känns väl för de flesta lite väl utmanande. Ändå är det precis det som sker i vår vardag.

De flesta av oss har en inneboende mänsklig vilja att leva ett långt liv. På ålderns höst kanske vi får uppleva glädjen av barnbarn eller att få fritt bestämma över sin tid efter pensioneringen. Glädjen i att kunna vara till stöd och hjälp för sin omgivning och fortfarande vara en resurs värd att ta i beaktande. Att fortfarande få känna sig behövd. Vi vill ju naturligtvis vara med så länge vi kan, men vad händer när vi inte längre klarar oss så bra själva?

Rubriken på datorns skärm berättar om ett äldreboende som bjuds ut på marknaden.  Det fanns inga pengar, så de gamla fick flytta, och äldreboendet behövde få nytt användningsområde. Den aktuella artikeln talar om boende för asylsökande. Jag har inget emot att vi ska försöka hjälpa andra människor som drabbats hårt i sitt hemland av till exempel en galen diktator eller religiösa intoleranta grupperingar vilka skoningslöst förvandlat deras vardag till ett helvete. Här uppstår tyvärr en absurd konflik i lagomlandet Sverige. I all välmening vill vi så gärna resa oss upp i världssamfundets sal, deklarera vår generositet gentemot de hårt drabbade människorna i fjärran länder för att sedan öppna våra armar och bli deras nödhamn. Men, hur gör vi våra överväganden och till vilket pris? Då menar jag inte bara ekonomiskt.

Jag är väl medveten om svårigheten i att få till en bra fungerande budget efter alla år som egen företagare. Att planera och budgetera en verksamhet handlar mycket om att svara upp mot lagkrav och upprätthålla funktionen på ett bra sätt. Man måste också satsa sina investeringar enligt den målsättning för framtiden som förhoppningsvis finns fastlagd, och vidare måste det också finnas ett visst utrymme för oförutsedda händelser. Jag frågar mig hur mycket man anser att våra äldre är värda? De som har levt ett långt liv, arbetat och betalat sin skatt. Vi ska komma ihåg att alla dessa människors ansträngning och kunskap har bidragit till det vi har idag.

Borde det inte vara så att vård och omsorg ska ha bra kvalitet? Problemet är inte nytt utan funnits där så länge jag kan minnas. På sjuttiotalet, när jag gick på gymnasiet i Hallsberg, minns jag hur vår då alldeles förträfflige lärare i svenska mitt under en lektion spontant och indignerat utbrast i kommentaren ”det är ju fan att våra gamla bara ska kunna få duscha en gång i veckan i dagens moderna Sverige”. Hur ofta de får duscha idag vet jag inte men det är inte utan anledning som dokumentärer i TV och kritiska artiklar i tidningar levereras gång på gång vilka pekar på missförhållanden av olika slag. Jag undrar om det blivit sämre med åren och i så fall hur mycket?

Det är inte bara de äldre som drabbas. Människor som föds med olika typer av funktionshinder eller som invalidiserats på grund av sjukdom eller olycka har också svårt. De får många gånger kämpa hårt för en dräglig tillvaro. Många av dessa människor har dessutom svårt att bli sedda eller få sin röst hörd. Så frågan är, vad är en människa värd? Svaret på frågan borde inte vara politiskt färgad utan istället komma ur ett mänskligt perspektiv.  

Varför kan inte dessa samhällsfrågor hanteras opolitiskt? Jag anser att grundläggande funktioner såsom vård och omsorg samt utbildning borde stå över det politiska käbblet av det skälet att det är av en så stor nationell och mänsklig angelägenhet. Funktioner som måste underhållas och utvecklas över lång tid, och borde inte vara beroende av politiska mandatperioder eller experimentlusta. Jag har ingen färdig handlingsplan att komma med, men jag tror att ni förstår min tanke. Jag är tyvärr rädd för att min tanke är lite naiv, men så långt är i alla fall klart, den är fylld med en önskan om att vård, skola och omsorg ska fungera bättre. Här har politikerna ett gemensamt ansvar oavsett var man står längs den politiska skalan.

Efter att ha läst färdigt artikeln slår jag igen datorn. Jag tänker på det gamla bondesamhällets ordning och hur man fick rätta in sig efter omständigheterna som var förr. I vissa fall kunde det säkert fungera bra men det fanns säkerligen också många olyckliga situationer som det inte pratas så mycket om. Jag ser hur dimman börjar lätta nu och höstsolen tränger igenom och lyser upp det daggdränkta gräset. En hare skuttar fram över vägen i sakta mak och verkar helt obekymrad. Han funderar nog inte så mycket över sitt eget värde eller på kommande ålderdom. Naturen har i det fallet ett helt annat förhållningssätt än det vi brottas med. Med viss ansträngning reser jag mig ur stolen för att ta mig en ny träningsrunda med kryckorna. Strax flyter stegen på över gräsmattan, och jag tänker på att mitt eget värde numera styrs av marknadsnoteringarna för metaller.