Vi svetsades samman
för att försvara vårt land

Våra politikers framtoning i TV-rutan är bister. Inte undra på det. Nyhetsrapporteringen som nu når oss dagligen från Ukraina visar på en brutal och ofattbar grymhet. Varför ska maktambitioner ges detta utrymme? Hur ska Rysslands anfallskrig mot sin granne stoppas? Står vi inför ett tredje världskrig med nyttjande av kärnvapen? Frågorna är många och svaren är långt ifrån givna.

Sverige ska ytterligare öka resurserna till vårt försvar. Ett försvar både med militära och civila medel. Beskedet kom på morgonen den 10:e mars två veckor efter krigets inledning. Man ska införa värnplikten igen och organisera infanteristyrkorna i större enheter såsom brigader. Informationen får mig att tänka tillbaka på tiden då jag själv gjorde värnplikten efter gymnasiet 1977.

Jag blev uttagen till gruppbefäl och gjorde drygt nio månader stationerad på I3 i Örebro. Jag ansvarade för en grupp på åtta grabbar, och vi var en av flera grupper i brigadstabsplutonen där varje grupp hade sin speciella uppgift. Vår pluton ingick i brigadstabskompaniet som hade till uppgift att bygga upp och omgruppera stridsledningscentralen för en av de infanteribrigader som då fanns. En brigad omfattade ca 6 000 soldater med olika militära uppgifter. Detta gjorde ju att vi av naturliga skäl blev ett eftertraktat mål för fienden.

Vi var en ganska brokig skara individer som kom att leva tätt inpå varandra. Personer med olika bakgrund, förutsättningar och utbildning. Det skiftade dessutom i var och ens syn på det här med att göra lumpen. 

Jag tror nog att de flesta av oss kände sig väldigt kluvna till militärtjänstgöring vilket för de flesta till en början nog sågs som ett onödigt inslag i var och ens unga liv. Man tvingades bort från flickvänner, leva på dagpenning och sova på logement med 15 andra främmande och fisande personer. För att inte tala om när man var på manöver och sov i tält, och han som hade eldvakten mellan 2 och 3 på natten somnade.

Jag känner en stor värme när jag tänker tillbaka på mina lumparkompisar. Trots att vår vistelse i det militära var påtvingad, och att vissa dagar kändes meningslösa så utvecklades en sammanhållning och respekt för varandra som var genuin, och det var alltid nära till skratt. Med tiden lärde vi känna varandra. Vi svetsades samman och var och en fann sin roll i gemenskapen och i den militära uppgiften. Vi blev till en enhet.

Jag tänker på en av killarna i min grupp som kom från Nora. Han hade haft en stökig uppväxt, kommit i klammeri med lagen och hade en väldigt tuff framtoning. Den killen ställde alltid upp när vi hade jobbiga och svåra omgrupperingar. Tog tag i sina arbetsuppgifter, svor ut sin irritation när maskeringsnäten fastnade överallt i våra fordon men han fick alltid dessa på plats. Han var överjävlig på att jobba. Han grät den dagen vi muckade eftersom han för första gången i sitt liv under lumpartiden hade upplevt omtanke, kamratskap och få känna sig behövd. Jag kan själv förnimma en tår när jag tänker på det.

Även om det vissa dagar kändes hopplöst, som när vi t.ex. letade efter en traktorkärra som inte fanns under en hel dag eller då vi hade skytteövning i ösregn och vattnet sprutade ur skoskaften då vi marscherade tillbaka till regementet, så fanns det en känsla av allvar och betydelse med det vi gjorde. Då som nu kom lede fi från öster och hotet fanns där. Vår uppgift var att försvara vårt land och frihet.

Jag minns de flesta av alla färgstarka karaktärer på vår pluton såsom Alm, Rynning, Karlsson, Spångberg, Hedlund, Backlund, Holm m.fl. Vi utvecklade dessutom en bra relation med våra befäl såsom löjtnant Månsson, fanjunkare Gunnarsson och Sandberg. Hade vi ställts inför ett skarpt läge är jag övertygad om att vi blivit jäkligt besvärliga att tas med för en anfallare.

Militära vapnen har naturligtvis utvecklats sedan vi gjorde vår militärtjänstgöring. Jag tror dock att vi som gjorde rekryten för 45 års sedan, liksom dagens värnpliktiga och yrkessoldater, bär på samma känsla. En känsla av beslutsamhet och vilja att försvara våra familjer, vår demokrati och vår rätt att få bestämma själva. Precis som det modiga ukrainska folket idag visar en hel värld nu när Mordors horder anfaller deras land.

Det jag och min familj nu kan göra, förutom att ge ekonomiska bidrag, är att erbjuda en flyende mor med sina barn och eventuellt husdjur en fristad i vår gäststuga i Harge. En fristad som förhoppningsvis ska kunna lindra deras smärta och förtvivlan och ge dem hopp om en framtid.