Logotyp Sydnärkenytt
23 April 2025
Tipsa: 073-629 83 19

Vår stärkande
salva för själen

Vid Klåvudden klirrar den sista isen mot strandens klapperstenar. Foto (samtliga): Björn Franzén

 

Vårdagjämning. Jag smakar på ordet. Äntligen ska ljuset börja härska och lysa upp vår tillvaro. Jag brukar stiga upp ur sängen tidigt, ibland redan på småtimmarna sisådär runt fyra, fem på morgonen. Med en kopp kaffe landar jag på kontorsstolen för att skumma igenom de senaste nyheterna på nätet.

Skrivbordet är placerat precis bredvid det stora rektangulära fönstret vars panoramabild utgörs av växthuset och bortanför detta skymtas Hargevikens vatten och ytterligare längre bort de trädbevuxna kullarna längs den östra sidan om viken.

Då man anar dagens första svaga ljus, hur olika färger målas upp över trädens toppar i takt med gryningens ökande intensitet fram tills dess att solskivan stiger upp, är fascinerande. 

Inte undra på att forntidens människor, som också såg naturens fenomen, byggde upp religioner runt detta. I sin ambition att försöka förklara dessa företeelser skapade man myter med olika sorters gudar förkroppsligade i form av djur och mänskliga gestalter. Man utformade dessutom olika ritualer, sett med dagens ögon rätt så tveksamma handlingar, i sin strävan att försöka påverka utfallet.

Hos oss här i Norden figurerade diverse gudar såsom Tor med sin hammare, Oden ridande på sin häst Sleipner med åtta ben och Freja, som var dåtidens fruktbarhetsgudinna, för att nämna några. Freja reste i en vagn dragen av katter och hon hade förmågan att se in i framtiden, att sejda. Denna spåkonst ska hon ha lärt ut till Oden. Hon bar dessutom enligt myten världens vackraste smycke, Brisingamen, vilket naturligtvis alla ville komma över.

Stigen ut mot udden.

 

Solen har stigit upp en bit på himlen och jag beger mig ut mot Klåvudden där Hargeviken möter öppna Vättern. Jag vandrar på stigen som slingrar sig på den kvarvarande grusåsen som idag är en del av naturreservatet. Orörda gamla murkna träd ligger längs min väg som naturens hyresvärdar till olika insekter och småkryp. Det är en fin tid vi går tillmötes med långa ljusa dagar fyllda med värme.

När jag kommer ut på udden förnimmer jag en blygsam bris som krusar vattenytan. Jag betraktar de gamla vindpinade träden och följer deras krumma och kraftiga konturer vilka ser ut att komma direkt ur den fornnordiska mytologin. Jag går ner till vattenbrynet och hör de små kvarvarande skärvorna av is guppande av vattnets vågrörelser och som spelar upp vintersäsongens sista klirrande symfoni mot klapperstenarna.

I diset skymtas konturerna av St. Röknen.

 

Jag ser ut över den öppna sjön och långt borta i diset ser jag konturerna av stora Röknen. Jag tänker på Daniel Tiselius bok om Vättern från 1720-talet där han beskriver ”klappurstenarna” längs stränderna och ”hägringarna” som dåtidens Hargebor med stor ingivelse vittnade om. Plötsligt tycker jag mig se en seglande båt av äldre typ långt därute i diset framträda med fyllda segel. Strax försvinner den ur sikte och jag skakar betänksamt på huvudet.

Jag sätter mig på en sten invid ett av de gamla träden vid vattenbrynet. Dess ålder är för mig okänt, men man kan nästan känna dess urkraft. Nertill har dess stam ätits ur av vågornas hunger så att det bildats ett stort gap. Jag flyttar mig lite åt sidan för att inte riskera att bli uppäten. Jag ler åt min egen fantasi när jag tittar på trädet igen lite från sidan. Jag kan nästan se hur ett monster framträder med grova tänder rytande åt sjön redo att sluka allt vatten.

 Det gamla trädet med sin urgröpta stam.

 

Vandringen går vidare runt udden och jag ser resterna av en gammal pråm som vittnar om gångna tiders sjöfart. Vrakets spant bryter upp genom vattenytan likt krokiga fingrar på gamla händer märkta av hårt arbete. Händer som nu vilar sedan lång tid tillbaka. Jag tänker att området runt Harge troligtvis har präglats av mänsklig aktivitet sedan flera tusen år tillbaka. Varför har vi inte försökt att lyfta fram dess historia på ett bättre sätt?

Tänk vad påhittig man var förr i tiden med att försöka förklara livets och naturens fenomen. Tur är väl att vi lärt oss en hel del sedan dess tänker jag leende. Plötsligt hör jag en dov smäll. Jag rycks ur mina filosofiska tankar av en påtaglig detonation vilken snabbt för mig tillbaka till dagens verklighet.

Återigen hör man provskjutningar av nya vapen med vars hjälp vi ska försvara vårt fosterland. Mitt leende stelnar i rask takt med insikten om att mänskligheten kanske inte har lärt sig så mycket ändå. Krig i Europa år 2022. Detta känns väldigt insiktslöst, komplett vansinnigt och bara så omodernt med detta maktspråk. Den ritualen är inte ett dugg bättre än de fornnordiska, och är bara en källa till enormt lidande.

Fantasibild av ett troll i trädet. Foto och montage: B.Franzén

 

När nu mörkrets makter börjat röra på sig känns det extra viktigt att då och då få frikoppla vår själ från elände och försöka se och göra andra saker. Upplevelsen av att det blir ljusare, vandra en stund i naturen och lyssna till fåglarnas körsång eller åka en tur på sjön för att fiska eller bara njuta om man har den möjligheten. Tänk att få plocka fram trädgårdsmöblerna parallellt med att klockan ska ställas fram, och att få börja vårda säsongens chili- och tomatplantor och sätta potatisen.

Tyvärr kan vi ju inte bara ägna oss åt verklighetsflykt, men att ha en förmåga och vilja att kunna skapa mentala skyddsrum är viktigt. Det är en stärkande salva för själen. Jag har just berättat för er hur jag bygger mina mentala skyddsrum.

En annan viktig tanke är den på vårt lilla barnbarn som just lärt sig gå och som är vårt vackraste smycke, vårt egna lilla Brisingamen. Gissa vad hon heter. Jo just det, Freja. Jag hoppas att hon också kan sejda och förmedla ett framtidshopp åt oss alla.
 

2022-03-23 0:33
Kommentera
ANSVARIG UTGIVARE: LARS LITZÉN Sydnärkenytt och Kumlanytt ges ut av föreningen Kanal Regional. Sedan 2007 har Kumlanytt levererat nyheter till Kumlas medborgare. 2012-2013 startade vi nyhetssidor även i Hallsberg, Askersund och Lekeberg. Kontakta redaktionen för tips och synpunkter. Henrik Östensson, redaktör: 073-629 83 19, redaktion@kumlanytt.se Post och besöksadress: Trädgårdsgatan 9B, 692 31 Kumla