Stillsam vy över Hargeviken. Bild: Björn Franzén

Någonstans måste elen komma ifrån

Diset ligger i tunga slöjor över vattnet. Ytan är spegelblank, och inte en krusning syns så långt ögat når. Vi befinner oss i mitten av maj, men jag får förnimmelse av tidig september istället. Storskraken bryter tystnaden med sitt hårda gälla läte. Jag blickar ut över en vy som är värd att dö för. Jag upplever att tiden är så kort, den som vi kallar för vår och sommar.

Jag tänker att, i vår del av världen består nämnda period av oproportionerligt många kylslagna dagar med regn och blåst, som får just den här vackra tiden på året att kännas ännu kortare. Jag borde flytta söderut istället, till Frankrike kanske. Just nu är det helt vindstilla. Jag andas in den friska syrerika luften med djupa befriande andetag, samtidigt som jag fortsätter att lyssna till naturens stilla vårsymfoni med alla dess läten.

Min blick söker sig mot andra sidan av Hargeviken. Genom diset ser jag de trebladiga verken sticka upp över trädtopparna som markerar gränsen mellan himmel och jord. Dessa vindkraftverk, som bidrar till att vi kan köra tvättmaskin och läsa i lampans sken, pekar likt vita fingrar med sina propellrar i toppen rakt upp i luften. Tänk, vi är idag otäckt beroende av elektricitet.

All denna el, som vi behöver ha, måste produceras i samma ögonblick som vi förbrukar den, Gärna på ett så miljövänligt sätt som möjligt. I Sverige gör vi av med knappt 150 miljarder KWh el per år. Vi är lyckligt lottade som kan producera en relativt stor andel, cirka 45 procent, med vattenkraft. Om vi ser tillbaka tidsmässigt har elkonsumtionen mer än fördubblats under de senaste 40 åren. Detta innebär att vi under samma period i princip har fördubblat energiförbrukningen per invånare. Hur hållbart är detta?

Att producera el med vattenkraft har fyra stora fördelar. Man kan lagra energin i vattenmagasinet, styra produktionsmängden genom att variera vattenpåsläppet, genereringen är miljövänlig och dessutom relativt riskfri. Det finns dock två stora nackdelar, nämligen att man måste göra ett omfattande ingrepp i älvarnas naturliga miljö och sedan har vi beroendet av nederbörden. Tyvärr räcker inte våra vattenkraftverk till för att täcka hela vårt behov idag.  

Andra produktionssätt, som också kan regleras, måste till för att klara energibalansen. Vi har idag produktion från kärnkraft, som står för knappt 40 procent av vårt behov, Kärnkraftstekniken är effektiv men har en allvarlig risk- och avfallsproblematik. Kraftvärmeverken, som producerar el samt hetvatten till fjärrvärmenäten, är också väldigt effektiva. De bidrar i sin tur med ca 11 procent.

I de här fallen är bränslena inte är helt okontroversiella. Uran till kärnkraften och olja eller kol till kraftvärmeverken. I det senare fallet styr man idag över mot biobränslen och sopförbränning, vilket är ett bättre bränslealternativ, men man har ändå kvar utsläppsproblematiken.

Men vindkraften då, tänker ni, den måste vi väl kunna utnyttja mer? Javisst, här har samhället och investerare ambitiösa planer. Idag producerar vindkraften cirka fyra procent av den totala mängden el. Utbyggnadstakten är hög och ska ökas ytterligare, men investerarna stöter på problem. Människor vill inte ha verken nära intill sig utan åberopar förfulande miljö och störande ljud. Människors åsikt ska man ha respekt för, men jag ställer mig lite undrande till hur man egentligen tänker. 

Vi bygger bostadshus, järnvägar, industrier och stora köpcentra. Alla vill ha elektricitet överallt för att våra liv ska fungera så bekvämt och rationellt som möjligt. Denna energi måste alstras på något sätt någonstans. När de norrländska älvarna byggdes ut fick lokalbefolkningen leva med konsekvenserna, och vi här i söder klagade minsann inte. Att ha ett kärnkraftverk som närmsta granne är kanske inte heller så uppmuntrande

För att vindkraften ska kunna byggas ut mera måste man dels ta hänsyn till vindförhållanden, åtkomlighet för montage och service samt påverkan för de närboende. Som så mycket annat här i livet handlar det om kompromisser. Kommunerna runt om i landet, även Askersund, arbetar med vindbruksplaner. Detta är alldeles utmärkt och skapar riktlinjer för vilka områden som kan komma ifråga. Bygglov måste beviljas, anslutning till kraftnätet måste ske, så det är inte bara att sätta upp ett vindkraftverk sådär utan vidare. 

Vattenkraft och vindkraft är vid produktion båda skonsamma för miljön men de skiljer sig åt på en väsentlig punkt. Vindkraften kan man inte styra. El alstras enbart när det blåser, och det gör det ju inte alltid som bekant. Dessutom så varierar vindstyrkan över tiden och därmed möjlig energi att utvinna. Dessa svängningar skapar obalanser i kraftnätet vilket orsakar mycket huvudbry för teknikerna. Ju fler verk som ansluts, desto större blir problemet. Vindkraften har sina begränsningar av olika slag, och kan nog tyvärr aldrig bli den dominerande kraftkällan.

Ska vi behålla vår livsstil får vi nog acceptera att det växer upp vindkraftverk här och där i vår natur. Vi måste nog också inse att kärnkraften inom en överskådlig framtid kommer att behövas. Det viktiga är inte den ena eller andra energikällans vara eller inte vara, utan hur fördelningen mellan dem ser ut. Det är bra om elen kan produceras i så stor utsträckning som möjligt via våra vattenmagasin, vinden eller biomassan.

Jag tror att vår förbrukning av el kommer att öka ytterligare i framtiden. Tänk på att den stora utmaningen kommer då alla ska börja ladda sina elbilar. Hemma har jag luftvärmepump, modern vedpanna och solpaneler. Jag har bytt i stort sett alla lampor till LED. Den el som vi köper ska enligt avtalet vara alstrad av vattenkraft eller vindkraft, vilket jag betalar lite extra för.

Jag vill göra det jag kan för vår miljö. Om vi förstör vår planet har vår kropp ingenstans att bo och då blir den förstörd. Om vi förstör vår kropp har vår själ ingenstans att bo, och vart det leder förstår säkert de flesta. Jag tycker att vindkraftverk, där de står i vår natur, symboliserar något positivt. För åtminstone jag vill ha ström i kontakten.

Nu ser jag små krusningar på vattenytan och strax förnimmer jag luftens smekning på kinderna. Det börjar blåsa igen. Snart börjar propellrarna på andra sidan viken sakta rotera, en efter en, och nyalstrade elektroner svischar ut i kraftnätet. Ett par svanar simmar saktmodigt förbi vår strand och storskraken håller sig på lite avstånd. Tankfullt konstaterar jag att det ändå finns vissa fördelar med att det regnar och blåser. Jag kanske borde se det lite mer positivt. Regndiset har lättat nu, och kylan från sjön gör sig märkbar med vindens hjälp. Jag börjar frysa så smått, och nu kära läsare, är det dags att gå in i värmen och brygga sig lite kaffe. El är i alla fall bra att ha.