Lastbilen "Stordrumsen" trafikerade vägarna på 1950- och -60-talen.

När ”Stordrumsen” var vägarnas kung

Jag ska berätta om en väldigt speciell lastbil. Den 24 augusti 1955 beställdes fordonet som i folkmun kom att kallas för Stordrumsen. Min far och farfar hade då, ungefär ett halvår tidigare, löst ut övriga släkten från ägandet i Askersundsverken. Tillverkningen bestod av värmeledningspannor samt plåtfat och dessa produkter behövde man naturligtvis transportera ut till kunderna.

Strax efter förvärvet ställdes far och son inför ett allvarligt problem.  Tidigare hade transporterna, främst då av faten, skett med järnväg. I början av 1955 upphörde den transportmöjligheten på grund av järnvägens nedläggning. Det var visserligen ingen överraskning för dem men det blev ändå ett väldigt hårt slag mot verksamheten.

Hur skulle de lösa transportfrågan för de skrymmande faten?  Min far, som vistats några år i början av 1950-talet i det krigshärjade Tyskland, hade där sett extremt långa lastbilar. Kännedom om dessa fordon och behovet av att finna en lösning på problemet, mynnade så småningom ut i ovan nämnda beställning av Sveriges längsta lastbil. Lastbilen, som då kostade sammanlagt 67 000 kronor, kom att tas i drift i slutet av oktober 1955.

”Stordrumsen” var enbart avsedd för transporter av tomma fat (på engelska drums), och i kombination med fordonets storlek uppstod så namnet. Från Askersundsverken levererades faten i varierande färgkombinationer till olika oljebolag runt om i Sverige. Lastbilen var för sin tid gigantisk med en totallängd på drygt 28 meter, och fullt lastad hade den med sig 450 helfat à 220 liter. Med den lasten blev totalhöjden ungefär 4,5 meter och fordonet hade då en vikt av cirka 25 ton.

Stordrumsen fullastad med fat. Bilden är tagen 1956.

Det måste ha varit en häftig syn på den tiden att se ekipaget komma på vägen. Dragbilen, en Volvo Titan L 398 med en sexcylindrig 150 hästkrafter stark direktinsprutad motor med norrlandsväxel, var för den tiden det bästa som gick att få för pengar. Den drog två enkelaxlade semitrailers, som var och en hade elva meter långa flak, på vilka faten lastades i ett speciellt mönster. Att backa med det här ekipaget var inte att tänka på för de flesta chaufförer, men det fanns faktiskt ett och annat undantag.

Det här imponerande fordonet, fullt lastad, fick köras med vanligt bilkörkort eftersom det enbart avsåg företagets egna transporter. Sådana var reglerna på den tiden. Man lastade på kvällen i Askersund, och färdades under natten till kunden som oftast fanns i Stockholmsområdet eller i Göteborgstrakten. Med en snitthastighet av 45 till 50 km/h tog resan till Stockholm mellan sju och åtta timmar. Det blev långa arbetspass för förarna. Dessutom var resorna långt ifrån incidentfria, eftersom det uppstod både trafik- och fordonsproblem ganska ofta.

Jag vet att det kanske kan uppfattas som onödigt mycket detaljinformation för den breda läsarkretsen, men för att förstå hur unikt detta var känns ändå beskrivningen relevant. Vi ska komma ihåg att på den tiden var våra riksvägar smala, belagda med grus och passerade igenom varenda stad. Vägarna var inte i närheten av den standard vi har idag, med asfalt, trafikleder och förbifarter. Å andra sidan var ju inte trafiken lika intensiv. Hur vår trafiksituation har blivit idag kan man faktiskt fundera en hel del över.

Vi skulle kunna jämföra Stordrumsen med de moderna lastbilar som idag färdas på våra vägar. Dagens lastbilar tillåts ha en största längd av drygt 25 meter och ha en höjd på knappt 4,5 meter. Moderna motorer på 400 till 500 hästkrafter gör att dessa tunga fordon, upp till sextio ton tunga, kan framföras med farter väl överstigande 90 km/h. Att ha ett sådant fordon näst intill inne i sitt bagageutrymme på bilen är väldigt obehagligt, en situation som tyvärr är allt för vanlig idag och som naturligtvis är direkt livsfarlig.

Jag undrar just vad dessa yrkesförare tänker med? Alltså, de som kör på det viset.  Ofta hör man förklarande argument om att de lever under pressade körtider och dåliga priser. Det är känt att branschen är hårt pressad, men det finns faktiskt lagar och regler som måste följas. Ett problem som kommit under de senaste fem till tio åren är ökningen av utländska transportörer på våra vägar och då främst från de forna öststaterna.

En avåkt lastbil på riksväg 50 i närheten av Stjärnsund. Bild: Björn Franzén

Aktörer med ofta bristfälliga lastfordon framförs av chaufförer av vilka en icke ringa del nonchalerar trafikregler och uppvisar ett i det närmaste hänsynslöst beteende mot övriga trafikanter. En del pressar sig själva med diverse tabletter som ska hålla dem vakna för att kunna köra längre vilket allt för ofta slutar i diket istället. Andra tankar sitt drivmedel från branschkollegor. Ja, jag vet, allvarliga påståenden mot en yrkesgrupp, men det finns allt för många vittnesmål om händelser av det här slaget.

Vi måste sätta ner foten oftare och reagera mot övertramp. Ta bara exemplet med att man införde krav på vinterdäck även för utländska lastbilar som ska färdas på våra vägar. Bra, tänkte jag, ända tills jag fick höra att det bara gällde drivhjulen. Hur är det möjligt? Självklart ska lastbilen ha vinterhjul runt om! Det ska vara konkurrens på lika villkor och våra inhemska åkare förfördelas hela tiden på grund av våra politikers flathet och okunskap.

Jag anser att man måste stävja problemet. Varför kan man inte ta krafttag i regelverket, ge ordentliga mandat till polisen, så att dessa livsfarliga förare kan stoppas och lagföras för sina förseelser. Framför allt, de måste bort från våra vägar. Åtgärderna är viktiga inte bara ur trafiksäkerhetssynpunkt utan är även ett rättvisekrav för de förare och åkerier som faktiskt sköter sig.

Jag vill gärna omnämna de många duktiga yrkesförare, de finns faktiskt, som med sina stora tunga ekipage visar gott omdöme och hänsyn i trafiken. Transporter måste utföras av människor som tänker med insidan av pannbenet och inte petar i sig tabletter eller tittar på dvd när de kör. Jag brukar titta lite extra när jag ser en lastbil hålla avstånd och jag har noterat att det väldigt ofta är en yngre kille eller tjej som kör. Detta konstaterande inger hopp tycker jag.

Det måste betyda att våra trafikskolor gör ett mycket bra arbete och att unga människor med sunt förnuft vågar ge sig in i ett tufft yrke. All heder åt dem. Jag hoppas att framtidens transporter kommer att utföras av seriösa åkerier med kunniga förare och då gärna kvinnor. Det är livsviktigt att dessa aktörer får en sund konkurrensneutral miljö att verka i, inte minst trafiksäkerhetsmässigt.

Jag är säker på de chaufförer som framförde Stordrumsen på sin tid skulle tycka samma sak.  Det var en epok som slutade i och med att fattillverkningen flyttade till Västerhaninge söder om Stockholm i början av sextiotalet. I fallet Stordrumsen kunde man verkligen tala om ”King of the road”. Jag hoppas att dagens förare kan återerövra yrkeskårens stolthet, och föra traditionen vidare att vara vägens riddare. Jag tänker att Stordrumsens förare, de som fortfarande finns kvar hos oss och de som tyvärr lämnat oss, alla skulle känna både stolthet och glädje i det.