Stolt över dotterns bidrag
till medicinsk kvinnohistoria

En dag i slutet av november 1862 skrevs den höggravida 34-åriga pigan Anna Dahlström in på Uppsala barnbördsklinik. Kliniken hade inrättats 1859 där blivande läkare undervisades av professor Carl Mesterton i bl.a förlossningskonst. Den nyanlända kvinnan undersöktes eftersom man befarade komplikationer vid den förestående förlossningen. Undersökningen genomfördes under ledning av professorn själv, och man bedömde att hennes bäckengång var för trång för en normal förlossning. I samråd med en kollega beslutade han att genomföra ett kirurgiskt ingrepp för att försöka rädda både modern och barnet.

Anna Dahlström informerades sent samma kväll om det planerade ingreppet. Man berättade för henne om de risker som var förknippade med operationen samt om alternativet, vilket var att barnet skulle behöva dö så man skulle kunna plocka ut det i delar den naturliga vägen. Dahlström valde, enligt Mestertons egna anteckningar vilka skrevs strax efter operationen, att ”utan tvekan och med gladt mod” acceptera det föreslagna kejsarsnittet.

En timme senare efter det att kvinnan informerats om läget och ”hennes” beslut, fördes hon till operation. Där sövdes hon med kloroform omgiven av professor Mesterton och sju assistenter. Ingreppet beskrevs som blodigt men man lyckades ta ut barnet, en flicka, som överlevde operationen och som sedermera kom att leva ett långt liv. Sämre gick det tyvärr för modern som avled 30 timmar senare i sviterna efter ingreppet. Professorn lät senare preparera hennes bäcken för att kunna användas i undervisningen av blivande läkare. Kejsarsnitt hade tidigare vid några enstaka fall genomförts i Sverige, men detta var det första dokumenterade i Uppsala.

Jag sitter på en disputation i Humanistiska teatern vid Uppsala universitet en kall och solig lördag förmiddag i början av februari. Vår dotter, Helena Franzén, ska doktorera i Idé- och lärdomshistoria. Hon har under sex års tid arbetat på en s.k. sammanläggningsavhandling vilken belyser kunskapsutvecklingen inom förlossnings- och mödravård under perioden 1830-1930 vid Uppsala universitet.

Jag lyssnar förundrat på opponenten Lena Lennerhed, professor emerita vid Södertörns högskola, då hon offentligt granskar vår dotters arbete. Helena har gjort sin studie om preparat, dvs konserverade kroppar och kroppsdelar av kvinnors bäcken samt foster som finns bevarade vid Uppsala universitet. Ovanstående berättelse, som är taget ur avhandlingen, är nog talande i sig om de förhållanden som vid den här tiden var rådande.

Jag låter blicken sakta svepa runt i salen. Disputationen, så kallas själva den offentliga granskningen av avhandlingen, är välbesökt och den beräknas ta ca två timmar. En utsedd opponent, oftast en professor inom det akademiska område arbetet berör, går igenom avhandlingen med en kritisk hållning och ifrågasätter samt kommenterar detaljer för vilka respondenten, i det här fallet Helena, får redogöra för och försvara. Jag slås av opponentens briljanta förmåga att etablera ett trevligt och konstruktivt samtal kring detaljerna i avhandlingen.

Humanistiska teatern, där vi befinner oss stod klar i oktober 2017. Med sin hästskoformade struktur skänker den besökaren känslan av att befinna sig i en av antikens teatrar. En känsla som förstärks av inredningsdetaljer i form av t.ex. byster och bilder av lagerblad. Akustiken i lokalen är utmärkt så ingen behöver använda mikrofon under disputationsakten. Inte huvudpersonerna framme vid den enorma filmduken, ej eller auditoriet, som till huvuddelen består av betygsnämndens tre ledamöter samt Helenas familj, kollegor och vänner, under efterföljande frågestund.

Minnesbilder från min egen disputation, vid Chalmers tekniska högskola för knappt 33 år sedan då jag försvarade min avhandling inom plastmaterial, framträder. Jag kan förnimma den känsla av lättnad och eufori som infann sig när jag var klar och betygsnämnden gett sitt godkännande. Helena var knappt fyra år då hon närvarade vid min disputation. Nu sitter jag här i Uppsala och bevittnar hennes, och jag hoppas så innerligt att hon får uppleva samma känsla.

Hennes val av forskningsområde kan synas något kontroversiellt. Under senare år har de samlingar av mänskliga kvarlevor som finns på våra lärosäten ifrågasatts i olika sammanhang. Ska de bevaras eller bör man begrava dem? Opponenten betonar att Helena använt en ovanlig metod genom sin arkeologiska betraktelse och analys av de bevarade preparaten samtidigt som hon haft förmågan att sortera mellan forskarens kliniska blick och empatin för de individer preparaten kommer ifrån och deras livsöden.

Helena har via materiella spår, olika resonemang och slutsatser i sitt arbete förklarat varför samlingarna en gång etablerats och deras betydelse för kunskapsutvecklingen. Hon har också motiverat varför preparaten bör bevaras med argumentet att ytterligare framtida forskning ska kunna utföras med stöd av dessa. Hennes avhandling öppnar upp för nya forskningsspår vilket också är ett viktigt bidrag i en bra avhandling. 

Hennes val att lägga fram en sammanläggningsavhandling, som består av publicerade artiklar i vetenskapliga tidskrifter samt en omfattande sammanfattning, får också beröm. Ett val, som är ovanligt inom detta akademiska område, och som hon inför opponenten och auditoriet tydligt får motivera.

Jag hoppas att hennes avhandling kommer att ge avtryck i debatten kring frågan om samlingarnas vara eller icke vara. Min egen tanke i frågan är att dessa bör bevaras. De preparat som finns i samlingarna har ju bidragit till den kunskap vi har idag och utgör källor till det förflutna.

När min egen disputation var över lämnade jag ganska omgående salen, helt utmattad, för att bege mig till Polymera materials lokaler i väntan på betygsnämndens beslut. I korridoren hörde jag Helenas ljusa barnaröst, ”Pappa, pappa…… ”, och jag vände mig om och såg henne komma springande emot mig med en blombukett. Nu var det min tur att få gratulera henne till sin examen, få överräcka en blombukett, stolt och rörd närmast till tårar. Vi är alla så stolta över vår nyblivna Filosofie doktor och hennes bidrag i syfte till att belysa medicinsk kvinnohistoria på ett nytt sätt.