Den nya Friends Arena är numera plats för SM-finalerna i bandy och Sydnärkneytts krönikör var på plats på premiären. Bild: Björn Franzén

"Vad är Askersund känt för?"

Sydnärkenytts krönikör Björn Franzén var på SM-finalen i bandy för några veckor sedan. Det fick honom att blicka bakåt, mot Askersunds storhetstid i sporten, men även framåt.

För första gången har SM-finalerna i bandy spelats i Friends Arena. På herrsidan stod kampen mellan två giganter inom svensk bandy, Hammarby och Sandviken, och avgjordes inför 38 474 åskådare, vilket är nytt rekord. Det gamla rekordet på 28 848 åskådare från finalen 1959 mellan Skutskär och Västerås på Stockholms stadion slogs med bred marginal. 

Nu har SM-finalen inte bara spelats för första gången i den nya nationalarenan utan även för första gången inomhus. Mästarlaget kunde koras under spelmässigt bästa tänkbara förhållanden. Det kan jämföras med finalen 2010, som avgjordes på Studenternas i Uppsala under ett kraftigt snöoväder, där jag och två kompisar tillsammans med ytterligare 20 000 åskådare frös oss igenom den tillställningen. Sådana förhållanden är numera ett minne blott.

Ja, ni läste rätt, bandyfinalen har fått fördubblad publik. Det är en angelägenhet för alla bandyintresserade i hela landet. Förutom finallagens klubbfärger ser man olika klubbars halsdukar och mössor representerade från landets alla hörn. Bandyfinalen är en folkfest och den sista stora riktiga finalen som avgörs i en match.

Mindre orter runt om i landet, allt från Vetlanda upp till Kalix, finns med i högsta serien. Denna elitserie domineras faktiskt av små orter med historiskt stark bandykultur. Orter som Edsbyn och Sandviken står sig starka i konkurrens med Stockholm och Göteborg. Bygdens invånare är ofta engagerade i sitt lag, och med en publikkultur som tack och lov är befriad från läktarvåld. Det ska erkännas att det också förekommer väl förfriskade supporters på läktarna men här är det en heder att uppskatta både det egna lagets prestationer likväl som motståndarnas, och man har roligt tillsammans.

Bandy är också för dessa mindre orter ett starkt varumärke, och de lokala företagen, som utgör den ekonomiska ryggraden i verksamheten, måste dra nytta av detta. Bandysporten utövas i jämförelse med andra sporter med små ekonomiska resurser och ersättningen till spelarna är blygsamma. Ändå är den idrottsliga prestationen väl i nivå med fotbollens eller ishockeyns utövare.

Att kalla bandyspelaren för idealist ligger nära till hands, och jag beundrar dessa människor som inte spelar för att bli rika utan för att de älskar sin sport. 

Bandyn i Askersund upplevde sin storhetstid under 1940- och -50-talen. Lirare som Karl-Erik Södergren, Svante Eriksson och Gunnar Karlsson satte skräck i motståndarlagen och figurerade i Rekordmagasinet, dåtidens populära sporttidning. Dessa tre blev dessutom uttagna till landslaget. IFK Askersund hade svårt att få riktigt fotfäste i högsta serien men hade bygdens stora engagemang och intresse.

Hemmamatchen på gamla IP 1956 mot ÖSK med över 4 000 åskådare är imponerande. Det sades efteråt att publiksiffran bara var fyra personer mindre än ortens hela befolkning, och efter matchen undrade alla var tusan de där fyra höll hus eftersom de inte var med och stöttade IFK. Matchen slutade 2-2.  Med tiden blev bandyn ett starkt varumärke även för Askersund.

Varmare vintrar och utebliven konstfrusen bandyplan. Den utvecklingen ledde så småningom till att bandysektionen inom IFK lades ner i början av 80-talet. När Solberga IP byggdes valde politikerna att spara istället för att anlägga konstfrusen isbana och därmed bidra till, och värna om, bandyn såsom Askersunds bästa varumärke. Ett varumärke som nu fått vittra sönder genom åren.

När jag själv som styrelsemedlem och lite av allt i allo försökte väcka liv i bandyn igen med WBK Askersund, en  ombildning av Örebroklubben Wadköping, för cirka åtta år sedan hände något märkligt. Helt plötsligt började folk på stan prata bandy. Det sattes till och med upp en revy som handlade om tidigare bandyprofiler och spelades i Sjöängsskolans aula. Revyn blev väldigt välbesökt.

WBK Askersunds första hemmamatch på Solberga IP besöktes av över 300 åskådare som bevittnade matchen stående på snövallarna runt planen. En publiksiffra unik för en match i division två, och var i nivå med publiksiffrorna för vad självaste ÖSK hade på sina hemmamatcher. Neriks Allehanda gjorde ett stort reportage. Intresset levde kvar bygden utom från politiskt håll. För att kunna bygga upp bandyn som varumärke på nytt krävdes en konstfrusen hemmaarena. Inga pengar, det var det stående orubbliga svaret. Projektet dog.

Askersunds kommun har en tydlig ambition. Man vill få inflyttning av nya invånare. Man satsar stort på Edö och nytt kunskapscentrum, men varken simhall eller konstfrusen bandyplan finns med i planeringen vad jag vet. Jag tänker och undrar om man är medveten om var de viktigaste besluten fattas. Jo, runt köksbordet.

Tänk er exempelvis att familjefadern kommer hem en dag och berättar glatt för makan och barnen att han varit i sommarstaden Askersund och sett hur vackert det är. Ivrigt argumenterar han hur han skulle kunna flytta sitt tjänsteföretag dit och familjen skulle då bosätta sig på orten. Övriga familjemedlemmar tittar upp och frågar unisont; ”Jaha, vad är Askersund känt för och vad ska vi göra där?”

I följande resonemang konstateras att hustrun kan få svårt att hitta nytt arbete, det finns ingen gymnasieskola, inga tågförbindelser, ingen simhall och ingen konstfrusen isbana vare sig för hockey eller för bandy. Förslagsställaren inser snart svårigheten i att kunna övertala sina nära och kära. Projektet dör.

De folkvalda har ingen lätt situation. De är många krav och viljor som ska tillgodoses, och den ekonomiska budgeten måste gå ihop i slutändan. Jag kan ändå inte undgå att tänka att om kommunen ska kunna utvecklas positivt måste en del av resurserna användas till saker som kan locka till sig nya invånare, och få nuvarande invånare att stanna kvar.

Jag tänker naturligtvis inte på broschyrer och dylikt utan exempelvis på en simhall och/eller konstfrusen isbana. Bandyn kanske aldrig kommer tillbaka, och kommer inte att vara varumärkesbärare för Askersund. Kanske kan man bygga upp ett nytt varumärke, vad det nu skulle vara? Men vad kostar inte det?

Hammarbys fans fick fira efter årets SM-final i bandy.

Hur slutade bandyfinalen? Jo, Hammarby vann med 9-4 och tog sitt andra SM-tecken. Matchens bästa spelare var dels nr 8 Erik Säfström i Sandviken och dels nr 17 Robin Sundin i Hammarby. Två bandyspelare bördiga från Örebro, och som fått sin skolning i ÖSK.

Robin, som gjorde det avgörande 7-4 målet, drev bollen från egen planhalva i drygt 70 meter och sprätte upp den i nätet bakom en chanslös Joel Othén. Ett i sig makalöst solonummer av en i mina ögon fantastisk bandyspelare. Tack Robin för den uppvisningen! Tänk om det hade varit en kille från Askersund istället.