På äventyr med 
Folke Dahlberg Sällskapet

”Några dagar före en mycket varm midsommar började jag bygga en ateljéliknande stuga på ön Stora Röknen i Vättern.” 

Jag hör Maria Modigs mjuka röst klinga i öronen samtidigt som min blick sveper över det för dagen lugna vattnet och den blåa himlen mot Östgötasidan invid Sveriges näst största sjö. Maria har precis börjat sin högläsning av avsnittet ”Att bygga på en ö” ur boken Gråväder som är en samling småprosa av författaren och konstnären Folke Dahlberg som ingår i en skriftserie utgiven av Folke Dahlberg Sällskapet.

Åhörarna till högläsningen är knappt sjuttio medlemmar som deltar i sällskapets årsmöte nu i slutet av juli. Vi är på väg ut till Stora Röknen med turbåten Wettervik som är stationerad i Askersund. Målet för resan är att besöka Dahlbergs ateljéstuga som han byggde år 1941.

Några år dessförinnan, från 1938 och de närmaste åren framåt, hade Dahlberg hyrt in sig hos öns skogvaktare Hjalmar Ring och hans hustru Olga med deras sex barn, vilka då var fast boende på ön. Folke ville hämta inspiration till beskrivning av sin hembygd där sjön Vättern intar en central roll i hans författarskap. Nu firade Folke Dahlberg Sällskapet sitt tjugoårsjubileum med en båtresa och målet var att besöka författarens gamla stuga på den stora ön i norra Vättern. Denna ö är också är den sista utposten mot sjöns södra del.

Folke Dahlberg föddes i Askersund år 1912. Han sågs redan tidigt som en särling av stadens något trångsynta invånare. I slutet av 1920-talet flyttade han till Stockholm för studier vid nuvarande konstfackskolan. Han antas 1932 som aspirant vid konsthögskolan och studerar måleri för bland andra Isac Grünewald. Folke var en orolig själ och avbryter sina studier efter ett och ett halvt år. Han reste i stället till Sydeuropa och vistades på Mallorca i nästan ett år. 

Efter ett kringflackande liv söker han sig år 1936 tillbaka till Vätterntrakten med motiveringen ” Jag märker att det bara finns en trakt som betyder något för mig. Det är hemma, Vättern, Tiveden.”

Folke Dahlberg Sällskapet bildades i november 2002 efter flera års tankar och funderingar där bland andra sällskapets nuvarande ordförande Jonas Modig samt ledamöterna Leif Spetz och Folkes son Johan Dahlberg var pådrivande. Den avgörande faktorn för att ta detta steg blev just en båtresa på sommaren 2002 ut till Stora Röknen då man också besökte den gamla ateljéstugan. Själv blev jag invald i styrelsen för några år sedan.

Sällskapet har idag knappt 400 medlemmar och är mycket aktiv med bokutgivningar och utställningar. Där kan nämnas att det kommer att genomföras en utställning på Skövde konstmuseum med start den åttonde september, och som varar fram till slutet av november i år.

Årsmötesförhandlingarna genomfördes i rask takt tidigt under resan, och Maria Modigs högläsning gav oss en trevlig och inspirerande introduktion inför besöket på ön. Det samtalas livligt ombord på Wettervik, som framförs tryggt och säkert i sju knops fart av skepparen Johan Bergsten. Vi har en fantastisk tur med vädret just denna dag med strålande sol och lätt bris. Vättern är på ett gott humör i bjärt kontrast till Dahlbergs vanligtvis gråa, regnbesudlade och svårmodiga beskrivningar av sjön. Det ger skepparen goda utsikter att kunna landsätta oss deltagare på ön trots det låga vattenståndet.

Jag sitter på soldäck mittemot en för mig okänd kvinna och hennes man. Trots att jag har en viss svårighet att samtala efter en operation lyckas jag få i gång en konversation med paret. Kvinnan, som heter Karin Wästfelt, berättar för mig att hon är barnbarn till Hjalmar och Olga Ring. För henne och hennes man Bo är detta en mycket speciell utflykt. Hennes mamma, Asta, som var yngst i syskonskaran, är nu 90 år gammal, men trots sin ålder kan hon fortfarande berätta minnen från ön.

Hon minns mycket väl när Folke var inneboende hos familjen. Han hade med sig böcker till barnen och uppmuntrade dem att läsa då och då. För inte skulle de bara göra så kallade nyttigheter, menade han. Asta, som nu är den enda av syskonen som är kvar i livet, har berättat att de hade en stark sammanhållning inom familjen. Barnen fick gå i skola på fastlandet och var då under veckorna inackorderade.

Den inneboende konstnären gjorde tydligen ett starkt intryck på barnen i familjen, då speciellt på Astas äldre syster Maria som blev förtjust i honom. Detta kom senare att manifesteras i att Maria, som i unga år flyttade till Stockholm och så småningom gifte sig och fick efternamnet Vaxin, lät namnge sin son efter den charmige hyresgästen. Sonens röst är idag välkänd genom nyhetsuppläsningen på Dagens Eko, nämligen Folke Vaxin. Man kan aldrig sluta att förvånas över hur saker och ting vävs ihop.

Vi närmar oss ön. Skepparen tar sikte på en klipphäll och gör ett försök att gå intill. Det misslyckades och han måste välja en annan punkt för landstigningen. Det andra försöket blev framgångsrikt och deltagarna, vilka de flesta tillhör den äldre generationen, strömmade ivrigt iland likt ett kosläpp på våren för att söka efter stigen som skulle leda oss till utflyktsmålet. En stig som visade sig bitvis vara nästintill obefintlig. Vi traskade på genom en terräng likt den man finner i orörda Tivedsskogar med den skillnaden att man ledsagades längs sträckan av det lätt brusande ljudet av Vätterns vatten när det mötte klapperstenarna och klipporna invid strandkanten.

Vår vandring mot stugan kunde nog upplevas som lite äventyrlig för den som har begränsad rörlighet, och några lyckades också med bedriften att gå vilse. Väl framme vid stugan, som för övrigt går att hyra av sällskapet under sommaren, anar man Dahlbergs känsla för skapande av arbetsmiljö. En vacker och välkomnande vy öppnar sig just denna dag, men man kan också föreställa sig en karg, gråmulen och blåsig oktoberdag med kraftiga vågors skum som yr i luften. Känslor och intryck som så starkt präglar Dahlbergs konstnärliga gärning och författarskap om hembygden.

Snart hade alla kommit till rätta, och vi kunde avnjuta den medhavda laxsmörgåsen som Wetterviks personal hade ordnat och delade ut vid landstigningen. Vi satt på klipporna intill vattenbrynet i solgasset nedanför Folkes ateljé. Några passade till och med på att ta sig ett dopp i det klara vattnet. Efter smörgåsen, vilken var alldeles utsökt, höll Leif Spetz ett litet anförande om stugans historik innan det blev dags att i ett samlat återtåg bege sig till platsen för ombordstigning. Folke blev också tvungen att lämna stugan, fast då i september 1946 i och med att försvaret tog över ön för sin provverksamhet. Ett avsked han så känslostarkt beskriver i inledningen av boken ”Vättern”.

När vi kommit ombord på Wettervik igen och skulle påbörja återresan visade det sig att en deltagare hade skadat sig under vandringen mot stugan. Hon hade haft oturen att köra in ena smalbenet i en kraftig utstickande vass gren som orsakat ett djupt sår. Jag kan lugna läsaren med att hon blev väldigt väl och professionellt omhändertagen. En i sällskapet var nämligen pensionerad läkare som genast ordnade med ett förband kring såret med material som fanns tillgänglig ombord.

Skepparen Johan Bergsten hade dessutom kännedom om att Sjöräddningen vid tidpunkten befann sig i hamnen vid Olshammar så han kontaktade dem. Efter diskussion med SOS Alarm och Sjöräddningen beslöt man att transportera den skadade kvinnan snabbare i hamn till en väntande ambulans för vidare transport till akutmottagningen på USÖ i Örebro. Efter att de snabbgående räddningsbåtarna hade mött upp och den skadade säkert och tryggt förts över styrde de i riktning mot Askersund. Efter avslutat uppdrag log skepparen lugnt och stillsamt med orden ”Ja, och så fick vi öva lite också”. Hela insatsen slutade på ett bra sätt.

Det blev en heldag till sjöss med vackert väder och med inslag av lite dramatik. En dag i hembygden som fascinerar, inspirerar och trollbinder. Det är inte bara Folke Dahlberg som berörts av Vättern och dess omkringliggande natur utan jag tror de flesta nog slås mer eller mindre av dess storslagenhet.

Nu tycker politiker att det ska sprängas en tunnel norrut för att kunna ta mängder av dricksvatten ur sjön och stödjer sig på en balansanalys mellan tillförsel och uttag. Jag ställer mig tveksam till den analysen, och om man beaktat alla parametrar. Vi som bor vid sjön ser ju tydligt hur vattennivån blir lägre och lägre. Jag undrar just vad Folke hade tyckt om den saken.

Hemma igen efter en lång dag går jag ner till bryggan för att ta mig ett svalkande dopp. När jag tar av mig långbyxorna upptäcker jag att ena smalbenet är alldeles blodigt orsakat av ett, visserligen ytligt, men stort sår. Jag hade förmodligen också slagit i någon vass gren under vår vandring utan att jag lagt märke till det. Jag blöder dessutom ganska lätt eftersom jag äter blodförtunnande medicin. Jag stiger ner i vattnet via badstegen, låter Vätterns vatten omfamna mig och skänka ljuvlig svalka åt min kropp. Ja, för så här är det att ”Leva vid Vättern”.

Text och foto Björn Franzén

Referenser: Boken Gråväder av Folke Dahlberg utgiven av Folke Dahlberg Sällskapet samt dess hemsida.