Engagemang och fiolspel
räddade Hantverkshuset

”Riva den gamla fina biografen”. Desillusionerad tog jag emot nyheten hösten 2016 om att Askersunds kommun avsåg att riva Hantverkshuset, kulturbyggnaden bakom sparbankshuset. En byggnad som kommunen själv på 1980-talet uttryckt som värd att bevara. Bygga bostäder kan man väl göra på annan plats, tänkte jag, och filosoferade tyst för mig själv om hur fint man bevarat delar av gamla Askersundsverkens lokaler. Det kommer ju att bli jättefint så varför bruka våld på andra kulturbyggnader, vilket dessutom inte heller är speciellt miljömässigt tänkt. Dessutom är gamla Hantverkshuset och industrilokalerna nästan årsbarn. Varför spara det ena och riva det andra?

Efter att det nya kulturcentret Sjöängen stod klart och Folkets husföreningens verksamhet flyttats över tog en enhällig kommunstyrelse i september 2016 beslut om att riva Hantverkshuset kommande december i samband med köpet av fastigheten.

När nyheten om kommunens planer blev känd bildades genast en protestgrupp på Facebook på initiativ av Askersundstjejen Kickis Eliasson. Inom en vecka anslöts sig över hundra medlemmar vilket visade på ett starkt engagemang för den gamla byggnaden. Många av stadens innevånare har på olika sätt en relation till huset.

Var byggnaden i för dåligt skick? Detta förespråkades av vissa, främst av kommunala företrädare, och motsades av andra. Jag själv hade vid denna tidpunkt inte kännedom om husets kondition men funderade en del på vad man skulle ha huset till. Det måste ju användas och vad för sorts verksamhet skulle kunna vara lämplig? Utvändigt var huset något skamfilat, men det är en häftig byggnad. Ett lekland kanske?

Tanken slog mig och jag ringde till dåvarande kommunalrådet Per Eriksson och presenterade idén. Han mottog budskapet något ljummet, diplomatiskt uttryckt, och jag insåg utsiktslösheten i mitt förslag. Jag hade i alla fall gjort ett försök. Tanken på rivning lämnade mig ändå inte ifred utan gnagde vidare.

Tiden gick med fortsatt debatt i ärendet, men hotet från grävskoporna växte sig allt större. I augusti 2018 ringde jag Håkan Bagger, som var en av aktivisterna för husets bevarande, styrelseledamot i föreningen samt företagare inom byggnadsvård. Det blev ett långt samtal och någon dag senare träffades vi vid ”Hantverkarn” för att se på det. Då insåg jag att huset var i mycket bättre skick än vad som förespeglats. Byggnaden var definitivt värd att bevara men samtidigt insåg jag att det måste fyllas med aktiviteter och generera inkomster. Hur skulle det gå till?

En ekonomisk förening hade bildats under våren och blev registrerad i september 2018. Jag gick med i styrelsen som adjungerad ledamot tillsammans med övriga åtta eldsjälar. Arbetet leddes av en engagerad Åsa Wistrand som var föreningens ordförande. En uppgift jag fick till att börja med var att utarbeta en budget för kommande verksamhetsår, och senare fick jag medverka i förhandlingarna om ett köp av fastigheten av kommunen, som till en början ville ha 1,2 miljoner kronor.

Tanken var att värva medlemmar med en insats om 1 000 kr vardera som en grundplåt för att förvärva Hantverkshuset och driva kulturell verksamhet för Askersunds innevånare. Till en början kände man det politiska motståndet och tvivlet inför vårt projekt. Detta måste man ha respekt och förståelse för. Frågorna var många. Att gå från en aktionsgrupp på Facebook till att bli fastighetsägare med verksamhetsansvar är ett gigantiskt steg. Fanns det tillräcklig styrka, uthållighet och ansvarstagande hos föreningens styrelse för att lyckas, och hur var det med allmänhetens intresse?

I december 2018 lyckades några av föreningens styrelsemedlemmar tillsammans under ett planerat möte med kommunstyrelsen vända den politiska vinden, och få till en överenskommelse om köp av Hantverkshuset. Jag tror att Per Falkenströms förtrollande fiolspel och Stina Ogenklevs välformulerade verksamhetsbeskrivning påverkade kommunens ledamöter till vår favör.

Det är nog första och enda gången föredragande part spelat fiol i dylikt sammanhang. Vår vision togs emot med viss skepsis, men med musikens toner klingande i öronen gav politikerna efter för våra planer.

Första halvåret 2019 gick åt för att få till finansiering av köpet. Priset blev detsamma som kommunen betalat i december 2016, nämligen 630 000 kronor, och till detta skulle lagfartsavgift och kostnad för pantbrev betalas. Köpets genomförande fördröjdes på grund av utdragen kredithantering samt att kommunen inte hade ordning på alla befintliga pantbrev. Almi Företagspartner, Swedbank, Coompanion och privatpersoner ställde upp med krediter till föreningen, och tillsammans med medlemsinsatser så genomfördes köpet i juni 2019.

Under tiden hade nya medlemmar anslutit sig så antalet uppgick till ca 40 stycken på sommaren 2019 Under hösten 2019 erhöll vi ett bidrag från Länsstyrelsen vilket möjliggjorde en fasadrenovering vilket lyfte det utvändiga intrycket av byggnaden. Bokningar på aktiviteter började komma in och vi började samtala med potentiella fasta hyresgäster. Vår första fasta hyresgäst flyttade in under hösten och vid årsskiftet 2019/2020 tillkom ytterligare två. Den fjärde flyttade in på senvintern 2020.

Då slog viruset från Kina till med full kraft, och lamslog hela samhället. Covid-19 kom på allas läppar. Förseningen under 2019 samt kapitalknapphet redan ifrån början gjorde att pengarna började ta slut. Vi hade i princip bara lyckats få ihop till köpeskillingen för huset och fått några oplanerade fördyringar. Samtidigt slår pandemin till med full styrka och alla aktivitetsbokningar, och därmed planerade inkomster, försvann.

Nu var goda råd dyra och man kunde förnimma hur olyckskorparna inne i skuggorna började kraxa. Tillmötesgående kreditgivare gav oss amorteringsanstånd på lånen i kombination med förstående annonsörer samt generösa donationer vilka alla underlättade vår ekonomiska situation. Vi tog del av statens nödhjälpslån via Almi och bidrag för inkomstbortfall. Det viktigaste var nog att vi fick fasta hyresgäster i huset, och som verkar trivas hos oss.

Idag står föreningen stark med drygt 70 medlemmar och har en god ekonomi. Dessutom har vår resa ens knappt börjat.

Jag tänker på min morfar, Fredrik Nilsson som drev Askersunds Bryggeri en gång i tiden, och som var ordförande i Askersunds Hantverksförening under 19 år (1928-1947). Han ler nog i sin himmel, men den som ler allra mest är nog Emil Svensson, den gamle trädgårdsmästaren, för han satt som ordförande i 27 år (1956-1983). Hursomhelst, vi får hoppas att de nutida Askersundarna också ler och vill vara en del av Hantverkshusets framtida verksamhet.