Vi använder cookies för att förbättra funktionalitet och säkerhet på sidan, för trafikmätning och för att kunna generera relevant innehåll. Läs mer
Sydnärkenytts krönikör Björn Franzén åkte snabbtåg häromveckan och det födde funderingar om järnvägens roll i Askersund, både förr och i framtiden.
Granskogen sveper snabbt förbi utanför sidorutan. De digitala siffrorna framför mig talar om att vi färdas med 176 km/h på vår väg mot Stockholm. Aha, tänker ni, ett fall för trafikpolisen. Nej då, jag åker med det nya snabbtåget SJ3000, vilket successivt kommer att ersätta det nu ålderstigna X2000.
Upplevelsen är kanske inte så euforisk. Jag tycker det skramlar och skakar lite väl obekvämt i det nya tåget. Nåväl, jag tycker ändå om att åka tåg, av flera skäl. Ett är att jag får tid att koppla av och tänka, ett annat är för miljöns skull. Detta under förutsättning att tågen går som de ska förstås.
De senaste årens problem med tågförbindelserna har varit under all kritik. Rimligtvis borde man från regeringens och riksdagens sida sätta ner foten och snabbt få ordning på och modernisera det som tillhör oss alla, våra så viktiga järnvägsförbindelser. SJ 3000 är visserligen ett led i moderniseringen, men går det i tillräcklig snabb takt och är det tillräckligt bra?
Statliga företrädares, eller kanske snarare deras rådgivares, brist på väl avvägd känsla för investeringar och underhåll är ingen ny företeelse. De senaste årens problem är ju ett resultat av kortsiktigt tänkande då man rationaliserade bort underhållet. De enda som tjänade på det var konsulterna.
1955 lades järnvägsdriften ner på sträckan mellan Askersund och Lerbäck, och fem år senare bröt man upp rälsen. Den smalspåriga banan från 1884 hade då en längre tid ansetts både olönsam och omodern.
Förändringen stötte på skarpa protester. Redan under ett möte hösten 1952 försökte företrädare för den lokala industrin och politiker få till ett statligt övertagande av sträckan Askersund-Lerbäck, och de föreslog dessutom en ändring till normalspårig järnväg. Förslag fanns även om en ny anslutning till Rönnehytta.
Järnvägsstyrelsen sa något år senare nej till propåerna med hänvisning till förväntad olönsamhet. Bilismen var på frammarsch istället. Vad jag förstår vägde man bara in ekonomin i sitt beslut. Då tänkte man minsann inte så mycket på resursoptimering, koldioxidutsläpp och smältande isberg.
Hur hade det varit om Askersund fått gehör för sina förslag? Jag tänker att utvecklingen för orten hade sett något annorlunda ut. Nu tycker ni naturligtvis att det är lätt för mig att så här i efterhand vara kritisk. Visst är det så. Men ändå, jag kan inte undfly tanken.
Dåvarande beslutsfattare var säkert lika starkt påverkade av sin tidsanda som våra är av dagens trender. I det här fallet tycker jag att man ändå ska ge dåtidens lokala politiker och industriledare en eloge för sin kamp mot Järnvägsstyrelsen i syfte att värna om bygdens utveckling.
Jag har tidigare berört frågan om hur svårt det är att fatta hållbara och bra beslut för lång tid framåt. Jag tänker att bra kommunikationer, både väg- och spårburen, är viktiga för en ort. På 1950- och -60-talen såg man järnvägen som utdöende och istället breddade man och asfalterade grusvägarna.
Riksväg 8 norr om Askersund (nuvarande riksväg 50) var i mitten på 1950-talet i bedrövligt dåligt skick och det skulle dröja fram till början av 1960-talet innan förbättringen var klar. Det var ju naturligtvis jättebra att man då moderniserade vägnätet. Fortsätt gärna med det även idag och nu kommer vi till kärnfrågan.
Ska man låta ett alternativ stå tillbaka, bara för att ett annat just för stunden tycks vara gynnsammare? Jag tror att vi måste få en förändring i synen på transport och dess kostnader, ekonomiska såväl som miljömässiga. Om nu inte priset på bränslet kommer att skjuta i höjden så kommer om inte annat klimatförändringarna att tvinga oss till nytt förhållningssätt. Askersunds företrädare arbetar med vägnätet, men tänker man på järnvägen?
Det är kanske inte så realistiskt idag att dra ett nytt spår till Askersund, även om det skulle vara mer än önskvärt. Inom kommungränsen finns det två mindre orter som definitivt skulle kunna utvecklas positivt. Aktualisera Rönneshytta och Åsbro som anslutningspunkter. Spåren finns där, och Banverket ska nu bygga om linjen mellan Motala och Hallsberg. En framtidssatsning skulle vara att skapa stationer på båda orterna.
Jag vet att det inte är en ny tanke, och fortfarande i mångt och mycket en kostnadsfråga. Trots allt, det är bättre att våga vinna än att vara rädd för att förlora. Fundera på vad det skulle betyda för Askersund med omnejd och kommande generationer.
Ur högtalaren förkunnas det att resan är slut, och vi rullar in på Stockholms central. Jag reflekterar över att jag fick för lite tid till att tänka. Det känns som att resan gick fort. Fast förstås, det är just det som är själva tanken med snabbtåg.
Björn Franzén
Inlägg
Hemma hos Folke Dahlberg Så hälsar jag våren Starka lumparminnen När dottern doktorerade Extra intressanta fotografer Askersunds första fotografer Askersunds plastdunkar industrihistoria Bryggerihistoria i Askersund Ödesmättat om Askersunds bryggeri Mina vänner på banken Så räddades Hantverkshuset Ett brev säger så mycket Askersundsverken föddes i Stockholm Askersundsverken - den första tiden Vi behöver de kravlösa stunderna Vad är en människa värd? Från verkstadsindustri till nöjesindustri Filosofiska tankar runt Vättern Vad händer om en ny bubbla spricker? Ett fynd för kulturens skull Huset utan botten Vättern - En tidlös upplevelse En Midsommar med tradition och dramatik När ”Stordrumsen” var vägarnas konung En bra idé blir alltid stulen Var människa har sin tid En entré som bjuder in Någonstans måste elen komma ifrån En bohem värd att minnas En tsunami av reklam Salva för slitna själar Glöm inte järnvägen Förändrade vyer Dags för ny kommunsammanslagning? “Vad är Askersund känt för?” “Jag väljer att se det positiva”