Del av Erik Nybergs karta från 1783 som avbildar Askersund.

Från verkstadsindustri till nöjesindustri

Jag har svängt av vid rondellen på min väg in i Askersund och efter passagen över Sundsbron tar jag direkt in till höger. Ljudet från mötet mellan bilens däck och gatans stenläggning överröstar radion. Jag blinkar vänster och fortsätter upp längs Norströmsgatan. Jag får nästan en klaustrofobisk känsla. Det är inte mycket plats mellan husen här inte. Framme i korsningen vid Lilla Bergsgatan svänger jag av in till höger och parkerar.  

Jag är på väg att lämna in en ritningskomplettering till byggförvaltningen, men jag blir istället sittande kvar i bilen tankfullt betraktande byggställningen som monterats upp längs det gamla gjuteriet, det som tidigare tillhört min familj. Byggkillarna, i sina gula varselvästar och orange hjälmar, arbetar idogt med något på byggnadens tak. Renoveringsarbetet är nu i full gång och förändringen ska leda till att gnistspruten, metallspånorna och slamret från traverserna nu kommer att ersättas mot bowlingklotens dunk i banan och rasslande ljud av fallande käglor. Forna tiders verkstadsindustri ska bytas ut mot vår tids nöjesindustri. En av pusselbitarna i förändringen av en viktig stadsdel.

Den gamla industrin har varit belägen på ett av de finaste områdena i Askersund. Att området benämns kvarteret Verkstaden känns helt logiskt i mitt tycke, och jag tänker att många av stadens invånare nog säkert undrar över hur och på vilket sätt industriområdet egentligen har uppstått? För att svara på den frågan kanske vi ska börja med att leta oss tillbaka en bra bit i tiden, närmare bestämt till april 1783.

Då upprättade provinslantmätaren Erik Nyberg en ”Charta öfver uppstaden Askersund… sådan den nu befinnes indelad till qvarter, tomter och gator inom den plan som år 1643 utstakad blifvit”. På kartan finner man gator namngivna samt hur staden är indelad i numrerade tomter. Det bör kanske nämnas att det finns tidigare kartutgåvor över staden, men i det här fallet utgår jag från Nybergs alster. Det aktuella verkstadsområdet växte ursprungligen samman av fyra delar i olika etapper under 1900-talets första årtionden.

Kvarteret Verkstaden begränsas i princip i norr av Norströmsgatan, i väster av Lilla Bergsgatan, åt öster av Trädgårdsgatan samt i söder av strandpromenaden. Sjötullsgatan, som tidigare hette Nygatan, skar rakt igenom området ner mot Alsen. Man kan utifrån den gamla kartan se vilken stor utfyllnad som har gjorts, troligtvis under 1800-talets andra hälft, vilket förskjutit strandlinjen rejält åt öster.

Den 22 december 1903 hölls ett sammanträde i Stockholm i syfte att bilda Askersunds Gjuteri och Mekaniska Werkstads Aktiebolag (AGMW AB). Initiativtagaren var Wilhelm Lindberg som funnit Askersund vara en lämplig etableringsort för en gjuteri- och verkstadsrörelse. Här fanns goda sjöförbindelser både åt väster och åt öster via Göta Kanal samt en järnvägsförbindelse. Detta var avgörande transportmöjligheter för industrins insatsvaror och färdigställda produkter. Dessutom var det närmaste området väster om stadens järnväg fortfarande obebyggt vilket lockade industrimännen. En helt enkelt lysande möjlighet i dåtidens framväxande industrialisering. Den 16 maj 1904 registrerades sedan det nya bolaget hos Kungliga patent- och registreringsverket med ett aktiekapital om 25 000 kronor (motsvarande cirka 1,3 miljoner kronor i dagens penningvärde).

I augusti 1887 upprättades en situationsplan över området Södra Smedlandskvarteret, som det hette på den tiden, och kom att utgöras av de obebyggda tomterna 142 till 147. Detta var det första området där industrietableringen inleddes. I början av 1900-talet ägdes kvarteret av stadsfiskal Otto Setterberg och bruksdirektören Axel Giöbel vilka, bland mycket annat, tidigare hade grundat Askersunds Elektriska Aktiebolag. I oktober 1902 sålde herrarna in området i det nämnda bolaget för 8 000 kronor. Vad tanken var för denna affärstransaktion tycks mig vara oklart, eftersom de redan i april 1904 sålde området vidare för samma summa, nämligen 8 000 kronor (cirka 410 000) till Lindbergs nya bolag. Köparen, ett bolag som fortfarande ännu inte var registrerat, tillträdde redan den förste i nästföljande månad.

På försommaren 1904 lämnade AGMW AB in bygglovsansökan vilken tillstyrktes vid byggnadsnämndens sammanträde i juni 1904.  Det innebar att den första gjuterilängan och ”en bekvämlighetsinrättning” kunde uppföras dock under villkor att byggnadernas utförande följde stadens föreskrifter. Sålunda började fabriksområdets uppbyggnad med Gjuterilänga 1, längd 30 meter och bredd 12 meter, längs Lilla Bergsgatan, det vill säga den byggnad som jag nu sitter i bilen och betraktar 109 år senare. Här startades sedan den första produktionen av svarvar och borrmaskiner för träbearbetning.

Aktiebrev från 1905 där gjuteribyggnaden finns avbildad.

I en tilläggsansökan sommaren 1904 framställer bolaget också en önskan om att få anlägga järnvägsspår över Trädgårdsgatan och in på området vilket bifölls med villkor att trafiken över spåren skulle underlättas med plankor eller dylikt. År 1905 byggde man till en kontorsdel i norra gaveln på gjuterilängan, och senare under åren som följde påbyggdes gjuteribyggnaden både åt söder och öster i etapper. 

Nästa stora byggprojekt på området blev verkstadsdelen med kontoret längs Trädgårdsgatan år 1906. Denna expansion av byggnader och produktionsutrustning blev väldigt kostsam för företaget och ledde till en hård anspänning av finanserna. Betalningsinställelse hos företagets generalagent och den ansträngda balansräkningen mynnade sedermera ut i Askersunds Gjuteri och Mekaniska Werkstads AB:s konkurs på vintern år 1910. I mars samma år övertogs konkursboet av det nybildade Askersunds Mekaniska Aktiebolag återigen med Wilhelm Lindberg i spetsen med en ny konstellation investerare. Det nya bolaget övertog samtliga maskiner och fastigheter och kunde på så sätt fortsätta driften och man fortsatte ha en hög expansionstakt.

Det andra området som kom att tillföras industrin var en del av kvarteret Södra udden. I oktober 1884 upprättades en tomtkarta för nummer 140 och 141. På fastigheten uppfördes det sedan tre byggnader under andra hälften av 1880-talet. I ett protokoll från ett styrelsemöte i järnvägsbolaget i september 1887 skriver borgmästare Hugo Waldenström om en ansökan från handlaren Berg, troligtvis Tore Berg, om att få uppföra lastbrygga samt spåranslutning till befintliga magasin på tomterna 140 och 141. I ett senare dokument från mars 1904 begär rådman Tore Berg en taxering av fastigheten, vilket resulterar i ett värde av 12 600 kronor för mark och byggnader.

Efter att ha fått ordning på verksamheten igen förvärvade sedan det nybildade industribolaget det ovan nämnda området med tomterna 140 och 141 år 1912 av Agnes och Ivar Berg för 13 000 kronor. Bolagets styrelse uttrycker i samband med affären en stor framtidstro och tillfredsställelse över att få komma över området vilket gjorde det möjligt för verksamheten att ytterligare expandera och dessutom löste deras akuta behov av förrådsutrymmen.

Det tredje området, som utgjordes av tomterna 148 och 149 i Södra Smedslandet, belägna närmast söder om Norströmsgatan, köptes in år 1915. Området var då med säkerhet bebyggt med en stuga i hörnet av Norströmsgatan och Lilla Bergsgatan. Troligtvis fanns även en ekonomibyggnad på området. Priset var 3 500 kronor och säljaren,  Anders Gustaf Andersson, hade i sin tur förvärvat fastigheten i april 1877 genom offentlig auktion av handlaren August Fogelströms dödsbo för 451 kronor. Auktionen hade förrättats av stadens Auktionskammare genom C A Beckman och fastigheten var vid det försäljningstillfället obebyggd. År 1876 hade området taxerats till 600 kronor så dödsbodelägarna gjorde väl ingen lysande affär precis.

Det intressanta är att affären mellan Andersson och bolaget skiljer sig mot de övriga fastighetsförvärven så till vida att det också är knutet till ett sidoavtal. Andersson förhandlade även till sig att han skulle få vara anställd i köpande bolaget så länge han var arbetsför. Han skulle få bo resten av sitt liv gratis i hörnhuset med fri ved, el och vatten. Om hans fru skulle överleva honom var bolaget skyldig att hålla henne med ett rum livet ut. Jag tänker att, sett ur Anderssons synvinkel, man kan faktiskt fundera över tryggheten i det avtalet med tanke på hur lätt ett bolag kan gå över styr. Ett i tiden näraliggande exempel borde väl ha utgjort en varningsklocka för honom kan jag tycka. Men, som alltid, talets gåva kan vara stark och övertygande.

Nygatan, idag Sjötullsgatan, var nu en besvärande omständighet genom att den skar rakt igenom industriområdet. I maj 1915 beslöt stadsfullmäktige enhälligt, att på industribolagets förfrågan, försälja gatuområdet från Lilla Bergsgatan och ner mot Alsen. Skälen som anfördes var att den starka stigningen inte kunde brukas för körtrafik samt att gatan högst obetydligt användes för gångtrafik. Affären ansågs inte vara till nackdel för de närboende. Svårare än så var det inte på den tiden.

I augusti 1916 trädde ändringen av stadsplanen i kraft och gatan stängdes av. I slutet av 1916 slutfördes affären och staden erhöll 2 500 kronor för gatuområdet. Samma år, 1916, köpte också bolaget tre fjärdedelar av tomten nummer 139 längst ut på östra delen av Södra Udden. Priset var 4 200 kronor. Den återstående delen tillhörde Järnvägsbolaget via ett avtal från 1906. Ja, som sagt, väl framme vid utgången av år 1916 hade i princip industriområdet konstituerats. Det tillkom ytterligare mark åt öster senare längre fram i mitten av seklet. I början av 1930-talet ändrades kvartersnamnet och tomterna fick istället heta Verkstaden 1, 2, 3, 4 och 5 räknat från Norströmsgatan och söderut.  

Flygbilder över kvarteret Verkstaden.

Byggkillarna kallar på uppmärksamhet. De undrar varför jag sitter i bilen och tittar. Jag lämnar den brokiga historien i tanken, kliver ut och går fram och pratar lite med dem. Vi känner varandra från andra byggprojekt. Det är ett smutsigt arbete de har åkt på. Mängder av gammalt sot, ansamlat från gjuteritiden, ligger överallt i taket och för att inte tala om all fågelskit. De tar sig ändå an uppgiften med gott mod för de här grabbarna faller inte ur ramen så lätt. Det vet jag sedan tidigare.

Jag fortsätter sedan bort mot byggförvaltningens lokaler för att lämna in mina kompletterande uppgifter. Samtidigt tänker jag på hur många människor som sysselsatts genom åren på området och hur industrin tack vare bra kommunikationer och tillgång till lämpligt markområde etablerade sig här i Askersund för över hundra år sedan. Tänk vilket ekonomiskt draglok det måste ha varit för staden under förra seklet. Jag hoppas att nöjesindustrin kommer att vara samma starka draglok under detta sekel.