Förändrade vyer

Askersunds centrum är på väg att förändras. Ett tandläkarbesök fick Sydnärkenytts krönikör Björn Franzén att fundera över en stadsbild i utveckling.

Jag tittar ut genom fönstret från min plats i tandläkarstolen. Kallelsen till den årliga servicen av garnityret hade kommit med posten i vykortsform några veckor tidigare. Jag sitter och väntar på att tandläkaren ska sätta igång, och i min nervositet konstaterar jag att vyn utanför fönstret har förändrats.

Stadsplanen från 1783 med bilder från nutiden insprängda.

Nu kan man inte längre se de illa åtgångna takpannorna, ej heller de rostiga plåtomfattningarna eller de späda fönstren som satt i takkupan. Det uttjänta Ahnérska huset är rivet, och på dess forna plats byggs nu ett nytt. Byggkranen pekar rakt upp i himlen. Den syns väl utifrån riksväg 50, och ger en signal till de förbipasserande trafikanterna om aktivitet. Jag undrar just om de uppfattar den signalen?

I lägenheten ovanför färgaffären i det Ahnérska huset flyttade min farmor och farfar in år 1932. De flyttade då från Järpås i Västergötland till Askersund. De kom att bo där under 1930-talet. Huset, som nu i våra dagar var i för dåligt skick för renovering, är borta och har blivit en länk i förändringskedjan som löper genom staden. En stor del av industribyggnaderna i kvarteret Verkstaden är också rivna till förmån för bostäder. Det kommer väl snart upp byggkranar där med, tänker jag. Ytterligare en förstärkning av signalen.

Jag tycker det är ett klokt beslut att göra bostäder vid stadens absolut finaste lägen. Jag tror att min farfar John också hade tyckt det. Han som på denna plats lät bygga upp den nu rivna fatverkstaden i början på det expansiva 1950-talet. En tid då allt som kunde tillverkas såldes utan problem. Annat är det idag.

Sjöängsskolan ska också rivas och ersättas av ett nytt kultur- och kunskapscentrum (KKC). Skolan, som byggdes på 1960-talet och då omtalades som Sveriges modernaste måste nu rivas. Endast 50 år gamla byggnader med platta tak är inte lönsamma att renovera. Ahnérska huset stod ju i jämförelse pall nästan dubbelt så länge.

Jag hoppas verkligen att man lärt sig av misstagen och bygger den nya skolan med förnuft. Bygg rejäla byggnader med tak där vattnet leds bort istället för in och undvik experimenterande med nya material. Det är ju ändå vi som ska betala.

Jag undrar om förändringskedjan någon gång varit så lång i Askersund? Åtminstone sedan tiden då hela staden brann ner på några timmar. I det fallet kunde man verkligen snacka om förändring! En stad med byggnader i trä där endast några få hus klarade sig undan den där stormiga torsdagen 6 juni 1776. Någon räddningstjänst var det då inte tal om att ringa. Tullhuset och Snutastugan uppe i stadens hembygdsgård och Sagers stuga längs promenaden på söder finns kvar från tiden före branden och kan beskådas av eftervärlden mer än 200 år senare.

Man kan verkligen fundera kring begreppet byggkvalitet, men synen på standard har ju naturligtvis förändrats genom åren. Stadens kvartersindelning bibehölls vid återuppbyggnaden, och är i princip ännu idag enligt den ritning som upprättades år 1643 i samband med att Askersund övergick från att vara köping under Vadstena till att bli stad. På den tiden en enorm förändring.

När man betraktar stadsplanen från 1783, jag har en sådan i mina samlingar, kan man verkligen fundera kring frågan om tillväxttakten under 230 år. Stadsgränsen gick då i höjd med gröngatan, nuvarande Drottning Kristinas väg.

Två bilder av samma vy, med cirka 60 års mellanrum.

Nya vyer som invånarna får vänja sig vid kommer att växa fram under de kommande åren. Sundsbrogatans förlängning mot Haga ska tas i bruk igen. Ströms hörna, tänker jag, hur kommer det att bli där? Nya byggnader kommer att växa upp och jag hoppas att de blir vackra.
Tack och lov bygger man inte sönder Strandparken som är en viktig del av stadens karaktär Den borde väl kunna utvecklas till en vacker oas, typ en trädgårdsliknande park, nedanför det nya kulturcentret. Jag hoppas att förändringarna ska styra staden in i en tillväxtfas, men det är absolut inget som gör sig själv.

Jag tänker att vi alla har ett ansvar att i stort och smått försöka bidra till att vår hemkommun ska bli ett attraktivt alternativ för andra människor att komma hit och besöka eller ännu bättre välja att bosätta sig här. Lilla Askersund med omgivningar måste bli en kommun som vill bli större. Då syftar jag inte på ytan.

Tandläkaren sätter sig på stolen bredvid mig och jag rycks upp ur mina tankeslingor. Ivrigt pratar han om sina döttrar under tiden jag förses med fixturer, salivsug och bedövning. Då och då gör han ett avbrott i monologen, tittar på mig i väntan på att jag ska svara på något. Jag lyckas utstöta något slags obegripligt gutturalt ljud, jag möts av hans vänliga förstående nick och sedan trycker han in borren igen. Det måste vara väldigt tacksamt att prata med sina kunder när man är tandläkare. Med uppspärrade ögon tittar jag ut genom fönstret igen och undrar hur det kommer att se ut utanför nästa gång jag sitter där.