Ombergs grönska sedd från hamnen i Hästholmen. Bild: Björn Franzén

Filosofiska tankar runt Vättern

Den fina sommaren hänger fortfarande i då vi styr söderut med bilen. Hustrun har lyckats planera in några dagars ledighet så vi kan unna oss en liten utflykt. Efter moget övervägande bestämmer vi oss för att åka Vättern runt. Raffe, vår trogne cockerspaniel, får följa med oss på resan och han viftar glatt på svansen. Den fyrcylindriga motorn surrar dragvilligt med låg ljudnivå, och tar oss mot första anhalten som är tänkt att vara Hästholmen. Skönt avslappnat följer jag bara med och jag är tacksam över att inte alltid behöva köra med hänsyn till min sjukdom. Nu kan jag istället sjunka ner i filosofiska tankar samtidigt som jag ser sensommarens landskap passera utanför bilrutan.

Snart är vi framme i Motala och vi pratar om den nya förbifarten. Den kommer att bli fin med alla planteringar och den vackra bron. Tänk, vilket lyft det blir för von Platens gamla stad. Nu kan Motalaborna se fram emot att slippa all genomfartstrafik, och de förbipasserande trafikanterna kan glädjas åt en vacker passage. Tänk vad viktigt det är att inte bara bygga funktionellt utan även estetiskt tilltalande. Funktionellt, som sagt.

Jag undrar just hur man tänkt när man planlade ombyggnationen av riksväg 50 söder om Askersund. Nu gör man i ordning den bästa delen från Brattebro fram till Rude till mötesfri väg men lämnar de sämsta sträckorna utan åtgärd som till exempel den från Rude in till Askersund. Den är ju absolut inte bra. Nu kommer vi att få köa bakom traktorer och diverse långsamt gående fordon på den förnyade vägen, där man tidigare smidigt kunde passera dessa, och sedan lämnas de sämsta sträckorna av vägen utan åtgärd. Det känns inte helt optimalt.

Trots allt, det sker mycket förbättringsarbete av vägarna längs den nordöstra delen av Vättern. Det ska vi ändå vara tacksamma för. Förhoppningsvis kommer man inom snar framtid även åtgärda de återstående sträckorna. Mina kritiska tankar skingras samtidigt som vi lämnar Motala bakom oss. Istället förundras jag av skönheten hos de vida släta sädesfälten som under medeltiden ansågs vara Sveriges kornbod. De passerar på vår vänstra sida samtidigt som det blå vattnet då och då glimtar till på vår högra.

Snart passerar vi infarten till Borghamn, platsen där man brutit sten sedan lång tid tillbaka. Jag drar mig till minnes de gamla historierna om den mystiska drottning Omma som höll hov uppe på sin borg på den norra delen av Omberg. Berget, som enligt Daniel Tiselius, har blivit uppkallat efter just drottningen som regerade ”uthi hednatiden”. Förr, i trakten intill Omberg, berättas det att föräldrarna skrämde sina barn med att drottningen skulle komma och röva bort dem om de inte var snälla. I vårt moderna samhälle förekommer det att man hotar med att lägga ut ungen på blocket istället om han eller hon inte lyder. Tänk vad tiderna förändras. Jag undrar just hur man sätter priset? Idag får man ju tack och lov inte slå barn men jag tänker att man nog även bör ha insikt om att psykiska hot, oavsett art, också kan vara väldigt plågsamma och skadliga.

Vi väljer att åka turistleden upp över Omberg för att njuta av den förföriska utsikten. Vi ser då, i den klara lite höstlika luften, landskapet på andra sidan sjön. Vi siktar rakt över vattnet den stora silon vid Hjo och lite åt söder den flacka siluetten av Visingsö. Vi bestämmer oss då för att, efter stoppet i Hästholmen, senare ta färjan över till Vätterns största ö. Tidsskäl och längtan efter kaffe och smörgås får oss att denna gång avstå från att besöka Ellen Keys strand och Alvastra klosterruin trots att båda ställena är fascinerande. Raffe påkallar också sitt behov av rast.    

Bilder från Hästholmen. Collage: Björn Franzén

Vägen ner mot Hästholmens hamn kantas av charmiga små trähus. Det ger mig en känsla av verklig idyll. Här fanns tidigt ett befolkningscentrum vilket bevarade gravrösen och hällristningar från bronsåldern vittnar om. På 1100-talet anlade cistercienserorden Alvastraklostret på platsen där två viktiga handelsvägar möttes, och under tidig medeltid var Hästholmen en strategisk handelsplats innan Vadstena senare övertog den rollen. Ett sigill från 1300-talet antyder att orten på den tiden troligtvis var stad.

Väl nere i hamnen blickar jag åt norr och betraktar Ombergs kontur. Den framträder majestätiskt i den stilla och klara augustidagen. Jag kan skönja de massiva och branta bergsväggarna som förr i tiden kallades för ättestupan. Det var dåtidens variant på sjukförsäkring. Man försäkrade sig mot att dö i sotdöden som Tiselius uttrycker det. Den gode prästen från Hammar berättar i sin bok också om ”Fläskhålan”, den största av grottorna i klippväggen, där lokalbefolkningen under kung Sigismunds tid (slutet av 1500-talet) gömde undan sin mat från den polska hären som då hade makten över området.

Jag undrar om klippväggarna också till viss del medverkade till ”Skrufångaren Per Brahes” tragiska förlisning. Katastrofen som inträffade strax efter klockan ett den stormiga natten till den 20:e november 1918. Hon sjönk med ”man och allt” och blev liggandes på 32 meters djup några hundra meter utanför Hästholmens hamn. Bland de omkomna fanns familjen John Bauer. Den folkkäre konstnären, som hade beslutat sig för att flytta till Stockholm och fanns med ombord denna olycksaliga natt i följe av hustru och son samt hela sitt bohag. Olyckligtvis hade Per Brahes kapten Theodor Boija, med övernitisk pliktkänsla och stolthet, beslutat sig för att gå ut från Gränna sent på kvällen den 19:e trots det mycket dåliga vädret och till råga på allt med övermodigt lastat fartyg.

Händelsen fick på sin tid en väldigt stor uppmärksamhet. De efterföljande utredningarna pekade på att ovanstående omständigheter var orsaken till fartygets undergång. Det sägs att en extremt kraftig sjöhävning kan bildas utanför Hästholmen, vilken till viss del orsakas av Ombergs klippväggar. Hursomhelst, i den brutala sjögången fick båten troligtvis en lastförskjutning varpå hon kantrade och hastigt sjönk. Ett exempel på att man inte ska utmana ödet utan alltid låta säkerheten få gå i första hand. Ett annat exempel från vår närtid är ju Estonia.

En bild av Per Brahe på Vättern, ångaren gick ofta kortare dagsturer på sjön.

Under sommaren 1922, med stora svårigheter och höga kostnader, bärgades Per Brahe. Ett arbete som följdes av många nyfikna människor och som med tiden utvecklade sig till ett folknöje. Under bärgningsarbetet deltog både båtar och personer från Harge och Bastedalen. Efter bärgning och förevisning reparerades Per Brahe vid Bastedalens varv och togs i drift i slutet av juni 1924 med det nya namnet Östergyllen. I slutet av tjugotalet såldes hon vidare till Åland där hon som ”Åland 2” gick i reguljär trafik under många år. I slutet av 1959 höggs hon upp efter misslyckade försök att bevara fartyget.                                              

Jag lämnar Per Brahe i min tankar och kommer åter i nuet. Jag studerar de stora byggnaderna som finns i hamnen under tiden jag rastar Raffe. En skylt på en av väggarna berättar om planerna att göra bostäder av de gamla magasinen. En positiv utveckling för den lilla hamnen att förknippas med. Ödeshögs kommun har också hoppat på tåget när det gäller att skapa unika boenden. Det här kommer definitivt att bli ett sådant. Tänk er en lägenhet högst upp med vyn ut mot sjön. Det borde kunna få vem som helst att bli lyrisk. Hästholmen är redan en idyll och det kommer säkert att bli ännu bättre.

Jag kan inte undgå att göra jämförelsen med vad som sker hemma hos oss. Attraktiva boenden växer fram lite här och var och konkurrensen kommer att bli stenhård. Jag har tidigare gett uttryck för att det är bra att Askersund är inne på samma linje men det räcker inte med bara boendet. Det måste till annat också.

Det känns bra att kvarteret Verkstaden möter en intressant omdaning. Bowlinghall och kroppslig hälsa ligger i tiden. Här ska också skapas ett boende med både hyresrätter och bostadsrätter efter vad jag förstår. Kan man inte i sammanhanget, för att höja områdets attraktivitet ytterligare, tänka sig att gräva in en kanal? Kan man i Hästholmen bygga om gamla magasin så kan väl vi bygga en kanal med till exempel en vacker välvd bro som strandparkens flanörer kan passera över. Jag tycker det skulle vara värt att överväga möjligheten, eller hur? Vätterns Venedig, varför inte?