Damejeanne kallas ett sådant här kärl och dess roll i veckans krönika kommer snart att uppenbaras för läsaren. Bild: Björn Franzén

Ett fynd för kulturens skull

”Första, andra…”. Knack, det skarpa ljudet hördes tydligt då klubban föll och förkunnade att objektet blivit sålt. Den slagfärdige och humorfyllde auktionisten säkerställde vem köparen var och affären protokollfördes. En affär som gjordes inom loppet av kanske några tiotals sekunder. Jag tittar nu när de bär bort det sålda objektet till köparen samtidigt som ett nytt visas upp för den talrika publiken. Jag undrar just om säljaren, kanske med stänk av vemod, nu konstaterar att familjens släktklenod försvann ur deras ägo, och om den nya ägaren känner glädje över ett lyckat förvärv som är tänkt att pryda hemmet i framtiden. 

Jag tänker att övriga budgivare kanske ångrar sig att de gav upp för tidigt. Auktioner är mycket en fråga om psykologi. Beslut fattas inom några få sekunder. Många gånger beslut som säkert aldrig skulle komma att fattas om mer tid gavs till eftertanke. Sommarauktioner och antikmarknader är ett folknöje, och tilldrar sig oftast utomhus som sig bör. Allt upptänkligt finns tillgängligt för hugade spekulanter, och när dagen är slut har lyckliga nyblivna ägare till gamla gångjärn, porslinsfigurer och möbler med fin patina burit hem sina fynd. 

Jag befinner mig på antikmarknaden i Åmmeberg. Jag vandrar runt bland borden och tittar lite förstrött på alla saker som ligger och väntar på sina nya ägare. Vädret är så där lagom halvmulet och en lätt bris fläktar marknadsbesökarna. Jag fascineras av kulturhistoriskt fina föremål som också kan vara användbara, som till exempel möbler. Idag kan man köpa fina äldre hantverksmässigt gedigna gamla möbler för småbelopp på auktion. Ett hem möblerat med olika stilar och från olika tidsepoker tycker jag är charmigt. Fast denna dag ska jag vara disciplinerad och inte köpa något. Vi har tillräckligt med prylar. Det är i alla fall vad hustrun tycker.

Slentrianmässigt tar jag upp den ena saken efter den andra. Jag låter fingrarna stryka över föremålen för att på något sätt finna en känsla. Är det gammalt? Under tiden går mina tankar tillbaka till den där gången för många år sedan då jag uppmärksammade att ett ovanligt golvur skulle gå under klubban hos ett av de stora auktionshusen i Stockholm. Jag föll direkt då jag fick se uret. Kan det vara möjligt, tänkte jag, att ett sådant nu skulle bli till salu.

Jag hade tagit tåget upp till Stockholm på den aktuella auktionsdagen för att vara med att bjuda på uret. Innan auktionen startade kvitterade jag ut en spade med nummer femtiotvå och gick in och satte mig i salen. Om jag hade tur skulle inte så många vara intresserade, resonerade jag, och då kunde det finnas en rimlig chans. Golvuret skulle passa jättebra hemma i rummet. Jag såg framför mig i mitt inre var det skulle placeras.

I väntan på att klockan skulle ropas ut satt jag och tänkte på hur de stora auktionshusen, företrädesvis i Stockholm, lyckas omsätta hundratals miljoner årligen då antika möbler, porslin och konstverk säljs. Varifrån kommer alla dessa föremål? Sverige, som inte har varit indraget i krig på 200 år, har lyckats undgå skövling och massförstörelse som stora delar av Europa drabbats av under alla år. Vi har inte bara inhemska gamla föremål utan även antikviteter som våra fältherrar och officerare släpade hem under krigstågen främst under 1600-talet, det vill säga stöldgods. Gärningarna är ju naturligtvis preskriberade sedan länge och föremålen kan nu ogenerat bjudas ut till försäljning.

Allt detta är säkert en bidragande orsak till att vi i Sverige har en osedvanligt stor mängd antikviteter bevarade. Tyvärr är det så att en stor del av vår kulturskatt är på väg att försvinna utomlands. Den nya tekniken med internet har inneburit att i princip hela världen utgör kundunderlaget. Även sådana objekt som är stämplade med utförselförbud försvinner ut ur landet. Kontrollen är i det närmaste obefintlig. Som jag ser det är varje antikvitet som finner sin köpare inom landet och stannar här är en viktig kulturgärning, oavsett föremålets ekonomiska värde. Alla kan hjälpa till med stort och smått, om man har det intresset förstås.

Så blev det dags för klockan att ropas ut och jag rycktes ur mina tankar. Nu gällde det, alla sinnen på helspänn. Auktionisten beskrev först objektet kortfattat, lyfte sedan blicken ut över salen. ”Några bud?” Jag minns hur jag lyfte spaden och erbjöd det lägsta beloppet i utropsintervallet. Budgivningen var igång. Intresset för klockan visade sig vara stort och min oro för utgången tilltog. Snart passerade vi det övre beloppet i intervallet och buden fortsatte uppåt.

Jag våndades, det här gick inte riktigt som jag tänkt mig. Auktionisten rabblade vidare och jag sjönk in i ett töcken. Jag hörde rösten liksom på avstånd: ”Ny budgivare hos kundtjänst, tack”. I förtvivlan börjar jag ana min förestående kapitulation. Rösten ekade i mitt huvud: ”Några fler bud? Nytt bud i salen. Tack”.  Varje sekund verkade vara en evighet. Den efterföljande tystnaden bröts: ” Inga fler bud? Första, andra…”. Knack. Ljudet lät som en bomb inne i mitt huvud. Det var över. Auktionisten påkallade uppmärksamhet med orden: ”Kan jag be att få se spaden igen, tack, köpare nummer femtiotvå”.  Klockan var min.

Några vänner, som också botaniserade bland alla föremål på antikmarknaden, påkallade min uppmärksamhet och jag fick lämna minnenas kammare. I parken vid den gamla kägelbanan blir vi stående i folkvimlet och samspråkar. Vi skämtar lite om olika saker som vi sett bland utbudet. ”En sådan hade morsan och farsan när jag var liten”. ” Precis en likadan hade morfar på sitt skrivbord”. Ja, ni känner igen, det var den typen av kommentarer som fälldes ideligen. Jag sneglar lite upp mot det gamla brukshotellet där veteranfordonsklubbens medlemmar ställt ut några av sina fina bilar. Ja, hela arrangemanget är verkligen en nostalgitripp och de som anordnar marknaden ska ha en stor eloge.

Jag vandrar vidare och plötsligt får jag se den. En stor damejeanne. Den står lite inklämd bland en mängd andra föremål på bordet hos en kvinnlig handlare. Lite sned och oregelbunden i grönt skimrande handblåst glas. Som hypnotiserad dras jag till den, och jag stryker med ena fingret över dess yta. ”Den är fin och jag tror att den är ganska gammal”. Hon ställer sig bredvid mig och fortsätter med affärsmässig röst: ”Jag vill ha 375 kronor för den”. Jag försöker bli klok på om det är rimligt eller inte. Jag frågar om hon känner till något om dess ursprung men tyvärr får jag svaret att dess historia är okänd. ”Du får 300 kronor”, kontrar jag.

Hon rynkar lite på pannan. Efter några sekunders övervägande svarar hon: ”Okej då, jag tar det. Jag vill inte släpa hem den igen”. Jag bar genast ner mitt marknadsfynd till bilen och placerade den i bagageutrymmet. Sedan återvände jag tillbaka och strax därpå mötte jag hustrun. Hon bar på två papperskassar med porslin, skrattade och sa: ”Jag ser att du fortfarande är tomhänt. Bra, du verkar sköta dig idag”. Jag sa inget.

En stund senare beslöt vi oss för att åka hem. När vi kom tillbaka till bilen öppnade jag bakluckan då hustrun skulle lasta in sina fynd. Sanningens ögonblick infann sig. ”Vad sjutton har du köpt? Vad ska du ha den till?” Jag kände blickarna, drog igen bakluckan och svarade: ”Se det som en kulturgärning”.