Vad bör jag göra
med deras gamla brev?

”Visa ej detta brev för någon”. Så avslutas brevet daterat i Askersund den 7 augusti 1933 skrivet av min farfar John till min farmor Stina. Här sitter jag nu år 2021 och läser min farfars innersta tankar nedtecknade med sirlig skrivstil i en tid präglad av djup depression i omvärlden. En tid av svår ekonomisk kris i kölvattnet efter Ivar Kreugers självmord i Paris i mars året innan med ras på världens börser och utraderade förmögenheter samt gungande finanser som följd.

Där sitter min farfar vid sitt skrivbord på kontorets andra våning och försöker få en stund av lugn och ro för att kunna skriva ett angeläget brev till sin hustru. ”Jag får tacka dej så mycket för brevet, som överlämnades av Linnea (hushållerskan) igår kväll. Jag har läst och läst om igen dina få men innehållsrika rader”.

Brevet andas allvar och sorg. Tiderna är även svåra på det personliga planet. Min farfar var vid den här tiden platschef på Askersundsverken AB sedan ett år tillbaka, och hade fått i uppdrag att försöka få igång tillverkningen av värmepannor. ”Det skulle vara så mycket jag ville skriva om men det är så mycket spring här uppe”.

Han lämnas uppenbarligen inte ifred lång stund utan måste hela tiden finnas tillhands för att kunna ge direktiv för arbete och problemlösningar. En god chef ska alltid vara tillgänglig och det ställs extra stora krav i oroliga och svåra tider. Vem bryr sig om eller har förståelse för chefens egna personliga problem?

Jag läser brevet och får en bild av hans oro och tvivel. Oro över hur saker och ting ska utvecklas, och tvivel på att han ska klara av sina uppgifter. ”Jag skäms så grundligt så jag vet ej vad jag skall skriva som förklarar mina känslor”.

Att sätta sig in i hur andra människor känner är och har alltid varit svårt. Människans känslomekanismer är förunderliga och påverkat av så många faktorer såsom personlig läggning och livserfarenheter. Att befinna sig i en utsatt position underlättar heller inte, och jag kan förstå den pressen min farfar kände från sin far och bröder att lyckas få i gång verksamheten samt inte minst från bankerna som lånat ut pengar. Jag har själv upplevt en liknande situation.

Vad ska man, eller rättare sagt, bör man göra med gamla brev som en gång skrivits av kärlek eller i affekt mellan människor som nu är borta sedan många år? Vilket ansvar har de personerna själva för att breven faktiskt fortfarande existerar?

Brevet låg i en bunt bland andra brev jag hittade efter mina föräldrars bortgång. Brev som en gång i tiden sänts mellan mina farföräldrar för snart hundra år sedan och som ger en bild av sjukdom, arbetsstress och äktenskapliga slitningar. En bild som de kanske inte velat dela med någon annan, och speciellt inte så långt in i framtiden. En bunt som omsorgsfullt bundits ihop med rött sidenband och förvarats i över två generationer. Vad ger det för signal?

Jag läser och läser, brev efter brev. Jag slås av eftertänksamhet. Är det meningen att jag ska ta del av deras konversation?Den innehåller vardagligheter såsom försäljning av bilen med litet hopp om ett bra pris till allvarliga diskussioner om sjukdom och frustration över att makarna var tvungna att leva på var sitt håll på grund av detta.

Jag slås av att innehållet lika gärna skulle kunna vara skrivet i nutid bortsett från att bilar och sjukvården utvecklats en hel del sedan 1930-talet, och inte minst synen på föräldraskapet. Min far var vid den här tidpunkten drygt två år.

Hur är det idag? Vem brevväxlar? Nej, nu skickar man mejl, gör facebookinlägg eller twittrar. Vad av allt detta kommer att bevaras för framtiden? Kommer det att vara offentligt alltsammans eller kommer detta att tillhöra någon hemlig organisation eller ett företag?

De som fortfarande skickar brev idag är Skatteverket och myndigheter av olika slag. De skickar fönsterkuvert som åtminstone jag har utvecklat någon sorts allergi emot, och speciellt de kuvert som innehåller fakturor. Dessutom är det ju oftast frågan om en envägskommunikation och skulle man mot all förmodan svara på skrivelsen blir det ju inte särskilt personligt. Att bevara detta för framtiden känns tveksamt.

Nej, tillbaka till frågan, vad bör man göra med gamla brev. Jag tycker att de ska sparas för framtiden och helst inom släkten eller familjen. Behålla dem som en del av historien och en påminnelse om tidigare generationers vedermödor, kärlek, glädje och sorg. Kanske för att behålla en förståelse för vars och ens ursprung och också kanske lära av historien. Att se dessa brev som något fint som tidigare släktingar bjuder oss nutida människor på.

Vi vet vad de lämnade efter sig men vad kommer vi själva att lämna efter oss? Jag tar min farfars uppmaning ”visa ej detta brev för någon” som en uppmaning till mig själv. Jag viker ihop brevet, lägger det i kuvertet igen och låser in det tillsammans med de andra breven. Hemligheterna i breven behåller jag för mig själv.