En bild från invigningen av fontänen i Torgparken 1943. Från vänster syns konstnären Folke Dahlberg, prins Eugén, prins Gustav Adolf (senare kung Gustav VI Adolf), båda i hatt och längst till höger krönikörens farfar John Franzén. Bilden är troligen aldrig tidigare publicerad och fotografen är okänd.

En bohem värd att minnas

Jag har just parkerat på torget i Askersund men sitter kvar i bilen. Jag försöker komma ihåg vad det var jag skulle handla i matvarubutiken. Jag rabblar inköpslistan för mig själv och försöker memorera. Jag har inget att skriva på, och skrev ingen lista innan jag åkte. Det var ju inte så mycket vi behövde. Jag känner på mig att jag redan glömt något

Under tiden låter jag blicken svepa över Torgparken. Den åttakantiga, funkisinspirerade fontänen i rödskimrande granit lyses upp av solen och fångar mitt intresse. Den är charmig på något underligt sätt med sin sparsamma utsmyckning, och lever sitt eget liv i miljön. Centrumhusets fantasilösa uppenbarelse i bakgrunden får mig att associera till öststaternas byggnadsdesign, och huset passar inte alls in i miljön. Varför skulle man bygga något sådant i Askersund? Sextiotalets rivningsraseri och betongfundamentalistiska ideologi svepte tyvärr in över hela landet på den tiden, och skapade djupa sår i den traditionella bebyggelsen.   

När fontänen projekterades av stadens då styrande var det nära att man gick förbi bygdens konstnär, Folke Dahlberg, med uppdraget. Efter skarpa protester fick slutligen Dahlberg förtroendet. Under tiden jag tänker betraktar jag vattenstrålarna som skjuter upp i luften. Dessa vattendroppar, som för ett ögonblick får uppleva tyngdlöshet i sin kortlivade gestaltning, landar sedan oundvikligen inom fontänens territorium. Tänk att man under projekteringen till och med var osams om hur många strålar det skulle vara, och för att inte tala om diskussionen beträffande parksoffornas placering.

Fontänens utsmyckning består av åtta tavlor i bronslegering. Motiven, som Dahlberg gjorde, beskriver Askersunds näringar och Vättern. Dessa blev de viktiga ingredienserna i det konstnärliga bidraget. Fontänen lyckades bli klar, under viss tidspress, inför 300-årsjubileet till minne av att Askersund fick sina stadsrättigheter år 1643. Fontänen invigdes i närvaro av prins Eugén och prins Gustav Adolf, sedermera kung Gustav VI Adolf. Dahlberg fanns också på plats tillsammans med andra inbjudna gäster och stadens invånare.

De ursprungliga relieferna tillverkades först i järn och sedan bronserades de. Efter en tid upptäckte man att de gjutna plåtarna började rosta. Detta var ju inte acceptabelt, så i mitten av 1950-talet tillverkades nya tavlor på Askersundsverken som fick ersätta den första upplagan. De ursprungliga tavlorna återtogs av leverantören för att sedan ligga bortglömda under många år i ett förråd på Askersundsverkens industriområde. Jag kommer ihåg att min far, John Axel, hittade tavlorna av en tillfällighet för ungefär 25 år sedan. Jag tycker att de rustika tavlorna är ett intressant exempel på Dahlbergs konst.

Folke Dahlberg sågs av sin samtid som en bohemisk figur. Hans framtoning var kanske inte den allra lyckligaste i alla sammanhang, men man inte kan ta ifrån honom det han skapade. Böcker han skrev, som delvis växte fram under hans ensamma vistelser på öarna Stora Rökna och Kyrkogårdsön i norra Vättern, skildrar en djupsinnig betraktelse av sjöns karaktär och omgivningar. Betraktelser, som inte bara innefattade landskapet utan även dess invånare, berör mig som läsare och skapar eftertänksamhet. Ibland kan jag dock tycka att han är lite för svåråtkomlig.

Dahlbergs tavlor, lite surrealistiska och melankolifyllda utförda i hans säregna punktteknik, har tidigare tyvärr inte fått det breda gensvar hos konstpubliken som jag tycker de är värda. Jag hoppas att de tre utställningar som nu varit (Askersund, Stockholm och Skara) har väckt intresset för den mytomspunne konstnären, och lyfter upp honom i samma igenkänningsgrad som vår hitintills mer kände konstnär Hjalmar Travenfeldt. Jag tycker att de personer som arbetat med utställningarna ska ha en stor eloge.
Jag frågar mig om inte utsmyckningen av den nya rondellen, åtminstone till en del, kan få präglas av Dahlbergs konstnärskap? Skulle inte det kunna fånga de förbipasserande trafikanternas intresse?

Konstnärssjälar lever ofta lite vid sidan av samhället. Det finns en uppsjö av exempel på detta. En annan konstnär med perifer koppling till vår bygd, Bellman, som levde under andra hälften av 1700-talet, sågs också över axeln av sin samtid. Likväl skulle han underhålla i de välbesuttnas salonger med sin luta och utmanande Bacchusinspirerade texter.
Dahlberg och Bellman är två konstnärer som båda drabbades av sin samtids njugghet, men deras minne lever kvar i eftervärlden tack vare att de skapade något som berör oss människor. Jag undrar vem som kommer ihåg personer som hytte med pekfingret och lagboken, de som skröt i sina pengars glans eller den som alltid visste bäst?

Plötsligt rycks jag upp av den välbekanta ringsignalen. Jag trycker på svarsknappen, och det är hustrun som undrar var jag håller hus. Jag rabblar inköpslistan och blir påmind om att jag glömt ungefär hälften av matvarorna som skulle införskaffas. Jag memorerar igen och dagen är räddad. Snabbt tar jag mig in i affären och fyller varuvagnen enligt önskemål innan minnet sviker mig på nytt. Det är inte alltid lätt att vara karl, ska jag säga.