Askersunds bryggerihistoria

Den skeptiska småstaden
började ändå gilla tyskt öl

”Jemte det jag i denna dag till Herr J.G. Sundstedt försålt min brandförsäkrade gård nr 114 och 115 Askersund stad i Qvarteret Elefanten med tillhörande skogslotter att tillträdas den 1 nästkommande Majii överlåter jag till bemälte Sundstedt den med samma gård i min hand förenade rättighet att till och med 1860 års utgång utöfwa källare och gästgifwerirörelse på stads Magistratens protocoller af den 15 juni 1840 och 10 januari 1848 bestämma med följande wilkor;”

Så lyder första stycket i avtalet mellan Otto Sundblad och hans kypare Johan Gustav Sundstedt skrivet den 18 mars 1848 då Sundblad överlåter sin källar- och gästgiverirörelse. Den stora delen av affären var att Sundblad sålde det så kallade Societetshuset på Sundsbrogatan 16, där han bedrev sin krogrörelse, för 9 000 riksdaler banco (i storleksordning 20 miljoner kronor i dagens penningvärde*). I transaktionen ingick att köparen fick ta över befintliga skulder om 6 666 riksdaler banco. Lån som Sundblad fått av Prins Oscars Elementarläroverks kassa (3 000) och resterande av sin styvmor Gustava Sundblad under året 1841.

Vem var säljaren och varför sålde han? Otto Sundblad föddes i maj 1812 i den så kallade Sundbladska gården, belägen längs den norra delen av Askersunds torg, som nummer sju i syskonskaran. Fadern och modern, Göran och Christina Sundblad, hade tagit över gården efter Ottos morfar rådmannen Olof Berg i början av seklet. När Otto var fem år dog mamman, 42 år gammal, och fadern gifte om sig året efter med den då 17-åriga Gustava Berg.

 När den framgångsrike och högt respekterade fadern, som förutom riksdagsman var handels- och rådman i Askersund, gick bort sommaren 1840 efterlämnade han en förmögenhet om ca 100 miljoner kronor att fördelas på tretton barn samt änkefrun Gustava.

Fram till år 1839 hade Otto, förutom skolåren i Prins Oscars Elementarläroverk i Askersund, hunnit med att flytta runt på olika orter och utbilda sig till bokhållare för att sedan stiga i graderna till bruksinspektor. Detta vittnar om hans driftighet. I december 1839 byter Otto yrkesbana då han och hans två år yngre bror August köper Societetshuset samt de till viss del bebyggda tomterna 131,132,150 och 151 (del av kvarteret Jägaren i Askersund mellan Stora och Lilla Bergsgatan där bl.a Sparbankshuset, Hantverkshuset och parkeringen finns idag). Säljare var deras äldre bror Göran Sundblad jr. Tillträde bestämdes till den 1 januari 1840 och priset var 10 555 riksdaler banco. Ett halvår senare köper de även in de obebyggda tomterna 133 och 134 belägna intill och söder om de tidigare förvärven.

Otto och August ansökte och fick tillstånd av stadens Magistrat (kan liknas med dagens kommunstyrelse) att bedriva gästgiveri- och källarrörelse. Bröderna Sundblad var således på sin tid föregångare till dagens bröderna Jakobsson. Dylik verksamhet under 1800-talet reglerades utav 1734 års gästgiveriförordning. Där föreskrevs att tillstånd krävdes för att bedriva utskänkning och staten beskattade verksamheten. Vid denna tid var krögaren fri att servera mat, öl, vin och sprit till andra gäster än resanden. Gästgiverirörelsen var även förknippad med skjutsverksamhet och man var tvungen att hålla med stall, vagnslider etc. Dessa byggnader låg troligtvis öster om Societetshuset på andra sidan Stora Bergsgatan.

Ett utskänkningstillstånd i början av 1840-talet var förknippat med krav att servera exempelvis öl endast från bryggare som var privilegierade enligt det gamla skråväsendet. Egen tillverkning för försäljning förbjöds av gällande skråordning fram till december 1846 då den ersattes av den nya Hantverks-, fabriks- och handelsförordningen. Om innehavaren av krogrörelsen hade burskap i staden, dvs rätt att bedriva handel och näringsverksamhet, kunde man få försäljningstillstånd att tillhandahålla inköpt sprit, vin och öl.

De första åren under 1840-talet drev Otto och August sitt gästgiveri och källarrörelse tillsammans. Man anordnade baler och olika festligheter som hölls i ett stort rum på huvudbyggnadens övervåning, Societetssalongen. Annonser i de lokala dagstidningarna från tiden vittnar om festligheter som nyårsbaler vilka var mycket populära.

En krogrörelse krävde god åtkomst till mat och dryck samt en bra förvaring av varorna. Kyl och frys var på den här tiden helt okända begrepp utan man fick sylta, salta och röka samt förvara i källare tillsammans med isblock. En tung och besvärlig hantering som inte alltid garanterade felfria insatsvaror. Den personliga hygienen var kanske heller inte alltid den bästa hos vare sig personal eller gäster.

Otto Sundblad lär ha grundat Askersunds bryggeri år 1841. Årtalet återfinns på en gammal etikett och året bekräftas även i litteraturen. Författaren Joel Haugard anger i sin bok Askersundiana från år 1940 att Sundblad startade bryggeriet på området där Hantverkshuset ligger idag. Jag har ännu inte funnit någon uppgift som bekräftar detta.

På den här tiden bryggde man så kallat svenskt öl, ett överjäst öl med dålig hållbarhet, och för att brygga öl i större skala krävdes speciella faciliteter för både uppvärmning och sedan temperering under jäsningen. Att det skulle ha funnits några sådana byggnader på området Haugard nämner har jag inte sett några belägg för.

Att framställa malt omfattades inte av privilegier så Askersundarna hade under ett par hundra år ägnat sig åt denna framställning och sålt varan vidare till bryggarna. Den delen av processen kunde man. Denna maltframställning skedde i huvudsak i området nere vid Sundet innanför bron. Att Sundblad startade öltillverkning var fullt naturligt för att kunna tillgodose sin egen verksamhet med dryckjom, men han gjorde det under den gamla skråförordningens skugga. Antagligen balanserade han i regelverkets gränsland, och det kan vara skälet till att jag inte lyckats hitta några uppgifter om bryggerirörelsen från de första åren.

En svensk officer vid namn Fredrik Rosenqvist gjorde år 1842 en studieresa till Tyskland och uppehöll sig mestadels i Bayern för att studera bryggerier. Efter ett år återkom denne man till Sverige med nya kunskaper om olika ölsorter samt porter. Med sig hade han en bryggmästare vid namn Bechmann.

Rosenqvist avsåg att införa bayerskt öl i Sverige som substitut för det förhärskande brännvinet i syfte att motverka det ”stora superiet” hos befolkningen. Han startade sålunda det Tyska Bryggeriet år 1843 i Stockholm. Brännvinets dåliga inflytande var på 1840-talet en stor politisk fråga i Sverige.

Rosenqvist tog strid mot den gamla skråordningen och fick till slut sitt tillstånd. Man kan här ana hur de gamla reglerna började luckras upp inför den stundande industrialismen och politikens större syften. Denne herr Rosenqvist blev troligtvis Otto Sundblads förebild, och kanske också behjälplig, för i februari 1848 anlände till Askersund en tysk bryggare vid namn Carl Friedrich Louis Weiss från staden Gräfenthal i Tyska delstaten Thüringen. Sundblad ville börja tillverka bayerskt öl, ett underjäst öl med avsevärt bättre hållbarhet än svenskt öl. 

Naturligtvis kom hans planer att mötas med småstadens skepsis mot nymodigheter.

Detta var troligtvis skälet till att Otto Sundblad sålde Societetshuset och utarrenderade rörelsen till sin driftige kypare Sundstedt, som också med tiden blev framgångsrik. Otto ville utveckla bryggerirörelsen nu när regelverket lättat, och att man nu skulle kunna framställa öl som bättre tålde både lagring och distribution. Dessutom blev det populärt med tyskt öl.

Den gode Otto hade även något år tidigare träffat sitt hjärtas dam, den 14 år yngre Wilhelmina (kallad Wilma) Falk. Hon blev gravid och paret gifte sig mitt i sommaren 1847 endast 19 dagar före nedkomsten. Troligtvis en präktig skandal på den här tiden. Prästen skriver något indignerat i kyrkboken att källarmästare Sundblad erkänner barnet och vittnen därtill var en mångfald vänner däribland kyparen Sundstedt.

Det är bra att ha vänner.