Nerver kan vara jobbiga

I helgen spelade jag pingis. Som vanligt var det väldigt nervöst. Eller mer än vanligt till och med. Man kan tycka att det där med nerver ska bli bättre med åren, men så är det inte för mig alla fall. 

Flera dagar innan börjar nervositeten göra sig påmind och den eskalerar under matchdagen. Jag vill bara få det överstökat och när spelandet är klart handlar det mest om en form av lättnad. 

Det är inte så att jag blir väldigt nervös av precis all tävlan. Är det ett vanligt träningspass, eller inom en gren jag känner att jag inte har någon press på mig så känner jag inga nerver alls.

Men med pingisen har det blivit sämre och sämre med nerverna, framförallt om det som i helgen gäller seriespel med lag. En individuell tävling uppbringar vissa nerver med, men inte alls i närheten av seriespel.

Jag fattar inte varför. Även om vårt lag skulle förlora och jag göra dåligt ifrån mig (hemska tanke) skulle säkerligen ingen annan än jag själv bry mig nämnvärt om det. 

Ändå ekar prestationskraven i kroppen. Varför håller jag ens på kan man fråga sig? Att frivilligt syssla med något som bidrar till en psykiskt dålig känsla som ofta ligger fast i flera dagar är väl inget att sträva efter.

Nyligen intervjuade jag den väldigt meriterade hockeymålvakten Sara Grahn från Östansjö. Hon påtalade att hon haft svårt att njuta av spelet upp till 30 års ålder, men därefter har hon kunnat koppla av på ett annat sätt. 

Jag kan tyvärr inte säga detsamma. Men nånting gör det värt att hålla på ändå. Kamratskapen, lekandet med boll, känslan att få röra på sig och framförallt att vinna. Jag kommer förmodligen att spela och tävla i pingis så länge jag lever och orkar. Jag älskar sporten och har den i blodet. 

Och nerver är en del av spelet, men jag hoppas de stillar sig med åren.