Ölandsresan 1961

Va! skrek mamma. Ska ni
bo i samma rum i Kalmar!

Rensade en skrivbordslåda här om dagen, hittade en liten, gammal kassabok från 1961, då var jag både ung och vacker, i dag är det lite si och så med båda delarna. Tanten har blivit tant och ganska ålderstigen. Men att läsa kassaboken var som att öppna en dagbok och se vad saker och ting kostade då, och vad som fanns att göra för en tjugoårig ung dam på den tiden.

Jag jobbade på Statens Järnvägar på Stationsinspektorsexpeditionen på stationshuset i Hallsberg. Det var mitt första arbete och pappa kommenderade mig att söka tjänsten, ”statens kaka är liten men säker”, sa han.

Nog var den liten alltid, som kontorsbiträde tjänade jag 603 kronor i månaden före skatt. Betalade 250 kronor hemma, mat och husrum, sen var det inte så mycket kvar av statens lilla kaka. Men jag hade jobbat så länge på SJ att jag fick ta ut en biljett och åka vart jag ville i Sveriges land, helt gratis. Där var staten i alla fall spendersam mot sina anställda.

Hade en hjärtevän som också jobbade på SJ, dessutom var han Hallsbergs snyggaste kille. Han var noga med pengar och det värdesatte mina föräldrar som tyckte han verkade ordningssam och trevlig, med andra ord, Godkänd.

I september 1961 meddelade facktidningen Signalen, att järnvägen på Öland skulle läggas ned. Jag visste inte ens att det fanns en järnväg på Öland. Hur skulle man komma dit, jo med tåg och sen färja över till Öland och min vän bestämde att det måste vi bara få vara med om. Vi skulle ta några dagars semester och åka till Öland, det var långt bort.

Min kassabok berättar om resan: Jag gjorde mig fin, gick och permanentade håret, 33 kronor. ”Syndapengar”, sa mamma, ”det kunde vi ha gjort hemma då hade det bara kostat 6 kronor”! Jag tog ut 150 kronor på Örebro Läns Sparbank, det kändes riktigt högtidligt att ha så mycket pengar i plånboken. ”Nu slarvar du inte bort en massa pengar på onyttigheter”, sa mamma och tittade strängt på mig.

Min vän ordnade med hotellrum i Kalmar. ”Va”! Skrek mamma. ”Ska ni bo i samma rum i Kalmar, va! Vad ska folk säga om nån får veta det! Nu ser du till så du inte råkar i olycka, så vi får skämmas för dej”!

I damekiperingen köpte jag en regnkappa för 12.50, en nougatfärgad blus med spets för 20,50 och ett strasshalsband för 18 kronor, men det berättade jag inte för mamma.

Vi satte oss vid fönstret i tredjeklassvagnen för att titta ut på landskapet under resan och bytte tåg i Mjölby. Hur vi bytte tåg minns jag inte men sen tog det ganska lång tid innan vi nådde staden Kalmar och gick till hotellet och ställde in våra grejor. Vi avslutade resdagen med att gå på järnvägsrestaurangen och åt en bit mat för 17 kronor.

Nästa dagsresa blev med färja över till Öland som syntes som ett långt grönt streck långt borta, men det tog inte så lång tid innan vi nådde Färjestaden. Det gungade när färjan stävade fram över Kalmar sunds blå vatten och jag kände hur det gungade i magen. Det kändes tryggt att komma i land i Färjestaden. Där fanns en stor ful cementfabrik nära hamnen, en sådan fabrik hade vi i Hallsberg också, men den var inte lika stor. Inte så ful heller.

Tåget, det var en gammal gul rälsbuss med gröna ränder på sidorna. Den skramlade alldeles förfärligt när den rullade igång, men det var trevligt i alla fall. Det bar iväg söder ut och det fanns många små stationer eller hållplatser och folk steg av och på och sen skramlade det vidare. Medresenärerna skrattade och pratade och konduktören gjorde honnör och en journalist från en tidning skulle skriva reportage om sista tåget på Öland, och hela tiden såg vi Kalmarsunds vida vatten genom det dammiga fönstret.

I kassaboken 9 september står det att frukostbrickan för två kostade 6,70 och förmiddagskaffe 3,70. Men det smakade bra även om det vad dyrt. Tåget svängde österut med ett skrammel och gungade vidare. Ännu mera vatten, nu var det Östersjön. Småstationer och hållplatser, glada medresenärer och journalisten som fotograferade havet. Han var från en tidning i Nybrotrakten och hade kanske aldrig sett så mycket vatten tidigare. Det verkade så i alla fall.

Det tog tid att komma fram utmed kusten på Ölands ”baksida” och rälsbussen skuttade vidare på det knaggliga spåret förbi Möckleby, ett namn som vi kände igen. Vi hade läst i Expressen att det var någon där som anlade mordbränder, men vi såg ingeting av det.

Gärden och gärsgårdar rullade vi förbi, inte mycket till skog, mest något som hette allvaret, vad nu det var för något. En gammal herre med käpp och hatt berättade om alla borgar som det fanns på ön. Det var från den tiden då människorna här måste bo tätt tillsammans för att kunna freda sig mot fiender som ville knycka boskap från dem. Det var intressant.

Efter lång resa med den gamla rälsbussen styrde den mot väster och vi såg gårdar, väderkvarnar och kossor i massor och kom till Borgholm. En gammal slottsruin såg spännande ut. Men den fick vara för vår del. Vi tog landsvägsbussen tillbaka till Färjestaden och hade sällskap med en yngre man som berättade att någon gång i framtiden var han säker på att det skulle byggas en lång bro över Kalmarsund till fastlandet. Det trodde inte vi på i alla fall. ”Fantasier”, sa min vän och bjöd på ett äpple, han hade köpt två i en kiosk på färjeläget för 30 öre.

När vi var framme i Kalmar köpte vi varsin bricka med korv och potatismos det kostade 1.30 per styck, men vi blev nästan mätta i alla fall. Vi kostade på oss Expressen och två päron för en krona och tjugo öre.

Dagen därpå gick vi och tittade på Kalmar slott, betalade hotellrummet, men vad det kostade minns jag inte. Sen åkte vi hem till Hallsberg för jag skulle övningsköra dagen därpå för att så småningom försöka ta körkort. Det var förfärligt dyrt, en lektion på en timme kostade arton kronor.

Min vän hade tagit bilder på Öland, de finns i ett gammalt album och alla bilderna är svartvita, färgbilder var alldeles för dyrt för oss 1961.