Lokföraren var nästan
lika fin som prästen

Tågen och Hallsberg hör ihop sedan drygt hundra år, det är tack vare tågen som vi finns här över huvud taget. Många av oss i Hallsberg har också järnvägsbakgrund. Då fanns det många som jobbade vid ”banan”, statens kaka var liten men säker, sas det då. Allt snurrade kring järnvägen, det var ånglokens värld med många som jobbade vid lokstallet och intresserade sig för de stora tunga loken, somliga till och med älskade ångloken.

Min farfar var ångloksförare, det var ett fint yrke att köra de stora tunga maskinerna. Att vara lokförare var lite förnämare och ansågs vara nästan lika fint som prästen och överläraren på folkskolan.

”Du får lov att tänka på hur du klär dig”! Sa min farmor till min mamma när pappa fått sin lokförarexamen, det var 1943. Då tog det tid att lära sig att köra tåg och det krävdes mycket utbildning för att kunna köra de tunga loken. Pappa började som eldare och åkte med gamla lokförare där somliga var så yrkesstolta att de inte pratade med eldaren, inte ens på loket. Eldaren fick inte ens gå upp i loket från samma sida som lokföraren.

Eldaren skulle skyffla kol i lokets hungriga eldstad och det arbetet var för simpelt för lokföraren. Det var noga med titulaturen på den tiden också, nåde den eldare som råkade säga du till lokföraren, här gällde det att hålla tungan rätt i mun och kolskyffeln i rätt näve. Förutom kolskyfflingen skulle eldaren se till att förarhytten var städad innan körning. Det hände att lokföraren satte på sig vita vantar för att kolla att inredningen på hans sida inte var dammig av kolstoff. En del lokförare var så petiga att eldaren inte ens fick gå in på lokförarens halva i förarhytten. Tala om yrkesstolthet.

Min farfar blev färdig lokförare 1908 med placering i Örebro. Hallsberg då, det var en liten plätt där spåren korsade varandra och ansågs vara en station inte ens vara värd att räkna med. Det var Örebro som var den intressanta platsen. För farfar kändes det säkert att bli utvisad ur spelet när han kommenderades till Hallsbergs lokstation 1918. Då var min pappa sju år gammal och kollade tågen via köksfönstret hemma. Han hade utsikt över såväl Motalaspåret som Stockholms- och Örebrospåret. Han berättade för oss barn hur det kändes att sitta i mörkret hemma och se ljusen från loken när tågen närmade sig Hallsberg och höra dunket från ångloken när de körde in på stationsområdet.

Pappa jobbade som taxichaufför hos Elof Wärme under några år, var smeddräng hos Bröderna Larsson, som hade en stor smedja vid vägkorset på öster mot Pålsboda. Han kom som ung smed till Motala Verkstad och var med och byggde ånglok, för honom var det Statens Järnvägar som lockade, statens kaka var som sagt liten med säker. Han fick utbildning i Norrköping under kriget och i Malmö innan krigsslutet. Sedan var han lokbiträde och fick många gånger rycka in som eldare, men han var i alla fall i loket och hoppades på en förarkarriär.

Sedan kom elloken och han fick byta lok och köra elektriskt. Det var inte så dumt det heller. Det tog sju år att lära sig till lokförare på den tiden.

Farfar gick bort 1941 och honom har jag inga minnen av, jag var bara liten unge, ett halvår gammal, när han dog. Pappa var lokförare från 1943 till 1971 och han slutade aldrig att älska tågen och järnvägen.

Många år senare kom en stationskarl till pappa och berättade att de bodde i det huset där pappa vuxit upp, och på vinden hade de hittat en gammal anteckningsbok med farfars efternamn. Pappa fick se den och kände igen sin fars handstil och kunde läsa alla anteckningarna om tågförseningar, tågmöten på småstationerna Hallsberg-Mjölby. Långresor till Stockholm tur och retur, Göteborg och stationerna i Småland, de flesta sträckorna med ånglok. Den boken finns förmodligen på länsmuseet eller kanske järnvägsmuseet i Gävle.

För omkring fem år sedan åkte maken och jag till Gävle för att gå på järnvägsmuseet. Där inne blev jag stående en lång stund framför ett stort ånglok och blev häpen över hur stort det var. Det såg inte så märkvärdigt ut nere på lokstallet när jag var barn, men här var det imponerande. Jag stod där och kom ihåg ljudet av loken när de tuffade förbi där vi bodde intill järnvägen, det är ljud som dagens barn och ungdomar aldrig kommer att få höra. Det ljudet hör till det förgångna. För mig var det en resa tillbaka i barndomen och många tågresor med bilder som stannat på näthinnan. Det var då som jag insåg att jag är mer än medelålders, är en äldre dam i sin bästa ålder. Det var nästan lite kusligt.

Lokföraryrket har fortsatt i släkten, syskon, syskonbarn och egna barn går vidare i spåret med yrken omkring tåg och lok. Doften av kolröken glömmer jag aldrig.

Lyssna på lite nostagiskt ångloksljud HÄR