Svenska skidkungar att minnas

Ur spår! Snor, Svett & Svenska Skidkungar heter boken jag läser just nu. Den har några år på nacken, utgiven 2006, men är högst underhållande. Sixten Jernberg, med 4 OS och 4 VM-guld på meritlistan verkar varit en riktig hårding, men samtidigt tjurskallig och egoistisk.

Fast det är klart, ska man bli bäst i världen är det nog svårt att vara alla till lags. Sixten föddes 1929 i den lilla orten Lima, mitt i urskogen i Dalarna. Konkurrenten Assar Rönnlund var sex år yngre, född i Umeå. Båda herrarna är numer avlidna, Jernberg gick bort 2012 och Rönnlund 2011.

Assar Rönnlund,  mest känd för en furiös upphämtníng vid OS-stafetten 1964, muttrar surt i boken om nåt lopp 40 år bak i tiden där han ska ha ledit en femmil klart när ena skidan sprack. Sixten Jernberg passade på att gå förbi och rycka till seger och nämnde inte Rönnlunds fadäs efteråt till samlade presskåren.

Den där stafetten ja, 1964 i Seefeld. Assar gick ut över halvminuten efter ryssen och norrmannen i täten på sista sträckan, men körde som en furie och tog sig ikapp. Det fanns ju dock inte samma tv-bevakning då som nu, plötsligt försvann åkarna och tv-kameran koncentrerade sig på en röd lada, vilken de skulle komma fram bakom så småningom.

Tiden gick och gick, till slut kom det en ensam åkare stakande förbi ladan, Assar Rönnlund! Det var ingen lada förresten, det var ett litet fritidshus, hävdar Rönnlund i köket innan han börjar muttra nåt om antagonisten och lagkamraten Sixten Jernberg igen.

Då har frugan, även hon en skidlegend, Toini Gustafsson Rönnlund, fått nog och rycker ut till Sixtens försvar "Mot oss tjejer i alla fall var Sixten alltid snäll. Kommer du inte ihåg när han hade gått och köpt änglar åt oss hela gänget? Han tyckte vi var änglalika"

Det hade varit nåt att bli en riktig gammal skidkung som det pratades om i decennier efteråt. Med istappar i skägget (om man haft nåt skägg), en vilja av stål och en förmåga att knäcka ryssar och norrmän inför hela nationens ögon.

En början skulle i så fall vara att klara av att åka ifrån morsan, men där är jag inte ännu. Kommer ihåg när vi skidade runt Ånnabodasjön och jag slet ihjäl mig med svetten sprutande och mössan på sne för att komma framåt samtidigt som morsan i samma tempo såg ut att vara på en lugn söndagstur.

Eller en resa i fjällen med ett par andra klasser under en utbildning. Vi skulle delas upp i två grupper, en som åkte lite längre och en som tog det lugnare och gjorde en kortare tur. Klart jag ska vara med i första gruppen tänkte jag, och hade glömt hur oduglig på skidor jag är.

Efter 100 meter, vi var inte ens ute ur stadion, hade jag tappat kontakten med övriga, trots att de inte ens åkte på i nåt högre tempo. Efter 200 meter fick det vara nog och jag vände trumpet tillbaka till den sämre gruppen. 

Men även jag har faktiskt fått skrika UR SPÅR!. Det berodde på att jag inte kunde stanna i en utförsbacke och närmade mig en folksamling vid en smal passage. De tog generöst ett par kliv åt sidan. Har för mig att det inte spelade någon roll, jag hamnade i närmsta snödriva  ändå.

Förresten, det går visst att nå världstoppen utan att vara en stor egoist. När Assar Rönnlund skulle gå ut på sista stafettsträckan ihop med en finne kände han att han hade riktigt bra valla under skidorna. Så vad gör karln åt det?

Jo, han föreslår för finnen att denne ska använda samma valla. "Äh, jag ville bara vi båda skulle ha bra förutsättningar", säger Assar i boken. Finnen nekar dock till erbjudandet. Om erbjudandet handlade om psykning eller oerhörd generositet från Rönnlund låter jag vara osagt.