Skolminnen kommer till ljus vid hundpromenaden

Promenaden med hunden är ofta kring Fylsta skola. Han trivs med att gå och lukta i buskagen där. Samtidigt brukar jag bli stående stirrande mot fasaden på det som var första skolan och djupt nerpackade minnen dyker ibland upp.

Jag gick klass 1 till 6 på Fylsta. På rasterna spelade vi alltid fotboll. Nåväl, nån gång på vintern kunde det vara snöbollskrig istället. Det fanns två planer att spela på, en med gräs och en på asfalt. De är aldrig upptagna nu.

Favoritämnen var idrott, svenska och geografi. Men slöjd var riktigt jobbigt och ofta gick jag med en stor klump i magen till slöjdlektionerna. Till högstadiet hade fobin försvunnit och även om jag fortfarande var rätt oduglig på slöjd hade jag insett att det inte är hela världen att vara dålig på nåt. 

Dessutom hade ett ämne tillkommit som jag var om möjligt än sämre på, hemkunskap! Med en tumme mitt i handen kombinerat med noll erfarenhet från köksarbete innan var det som upplagt för missöden. Och jodå, de kom.

Ett minne är hur utskrattad jag blev av felbeslutet att torka disken med disktrasan. Hur ont det gjorde att glömma att ta på sig bakvantar för att ta en varm plåt ur ugnen glömmer jag aldrig. Eller hur det var att som enda elev bli underkänd när vi hade ett individuellt prov.

Min lott föll på att laga kötbullar och potatismos. Köttbullarna gick faktiskt vägen, det var svårt misslyckas där, men när läraren såg mig försöka mala ner några stenhårda potatisar till mos satte hon stopp och tiden tickade ut.

I gymnasiet väntade samhällsprogrammet och de ämnen som tidigare varit olustiga hade nu försvunnit. Dock blev jag plötsligt helt chanslös på matte, trots att jag tidigare varit hyfsad på det. Plus, minus, gånger, delat, procent och snabb huvudräkning hanterar jag bättre än de flesta, men när det började handla om algebra, ekvationer och annat tog det tvärstopp.

På universitetet fick jag höga omdömen i att hålla tal och debattera, men kring vissa uppgifter hade jag det tuffare. Det kändes som man var tvungen att skriva och tänka på ett visst sätt, jag kände mig instängd i min kreativitet vilket gjorde att glöden falnade och högskolestudierna blev inte långa.

Hunden drar för att gå vidare och min blick lämnar Fylsta skola för denna gång. Men säkert kommer ett nytt minne få ljus på sig nästa gång vi tar promenaden. Avslutningsvis, jag har skaffat Instagram efter att vägrat det under lång tid, ni som vill följa mig där kan göra det på "Lokaljournalisten"