Osocial och smet ut bakvägen

Lunchen var snart uppäten och jag skulle lämna föräldrahemmet och ge mig av tillbaka till jobbandet denna torsdag 9 juli. Min mor fick då besök av en väninna, de ställde sig alldeles utanför ytterdörren och började livligt prata.

Jag kände mig osocial och var inte sugen på att gå ut och bli indragen i en diskussion. Min mors väninna ska dock ingen skugga falla på, hon verkar både pigg och trevlig. Alla fall, jag lade mig i soffan och läste några kapitel i en bok. Förhoppningen var att de skulle skingrat sig när jag läst klart.

Kanske gick det 15 minuter och jag smög fram mot ytterdörren igen, men blev snabbt varse att mor och väninnan fortfarande stod alldeles utanför diskuterande med samma frenesi som tidigare. Och nu hade detta icke-problem växt sig större ju mer jag skjutit upp det. Plötsligt kändes det otänkbart att gå ut genom ytterdörren och börja prata om väder och vind med pratmakarna utanför.

Och så mycket känner jag min mor att jag vet att hon kunde bli stående där en timme till konstant pratande. Jag smed därför en plan där jag skulle gå ut bakvägen och via verandan ta mig in i garaget där cykeln parkerats, sen ta ut cykeln och komma med fart på den runt kröken där de stod och då slänga upp handen och hälsa och cykla vidare.

Men cykeljäveln stod inte där. Den stod utanför, mellan garaget och platsen där min mor och väninnan stod och konverserade. Sannolikt var det därför inte “bättre” att gå ut här än via ytterdörren. Jag försökte vänta ut dem och stod och ugglade i fyra, fem minuter i det mörka garaget, men inget hände.

När jag vandrade bakåt i garaget upptäcktes att hunden stod utanför på verandan och tittade in mot mig. Han viftade på svansen och kollade på mig med den där konfunderade blicken som sa “vad håller du på med för nåt?”.

Jag sträckte mig ut och klappade honom, men hunden lurar jag inte, han såg på mig att jag uppträdde lustigt. Tillbaka till garagedörren, hade de lämnat nu? Icke. Nu började jag bli irriterad på mig själv. Att öppna garagedörren, ta med cykeln och säga några ord om väder och vind till mor och väninnan utanför innan jag åkte vidare är ju ingen stort problem. Förutom att jag byggt upp det till ett stort problem.

Vanligtvis har jag inga problem att småprata med folk, och det vore väl illa i så fall med tanke på mitt yrke. Men ibland i sociala situationer, som inte är yrkesrelaterade, kan det låsa sig, som nu. Hjärnspöken dyker upp och vill inte försvinna.

Nu hade det gått säkert en halvtimme sedan jag tänkte lämna första gången men blivit kvar. Och det kändes som de kunde stå där i två timmar till. Minst. Det funkade inte. Jag beslöt mig därför att lämna cykeln och promenera iväg bakvägen.

Jag fick smita ut över en grannes trädgård. Efter att ha klarat av det mandomsprovet mötte jag en ytlig bekant på vägen hemåt. Han var pratsugen.

Efter att vi utbytt korta artighetsfraser och jag tänkte vandra vidare tog han initiativ till ett samtal. Han hade semester och detta var sista veckan och han hade lite ångest över detta. Jag svarade att jag förstod och tillade att jag inte vet hur det blir med semester för egen del i sommar än. Om det ens blir någon alls.

Vi pratade på, i säkert 10 minuter. Det var trevligt på sitt sätt, men till slut kände jag att gränsen började bli nådd. Jag hade inget mer att säga och ville vidare, samtidigt som han såg ut att inte ha något emot att stå där ett bra tag till.

Det blev en nödlögn som fick avsluta, dåligt kanske men det kändes bäst för stunden. Igår blev jag dock lämnad vid en konversation på liknande sätt ska sägas. En misstänkt nödlögn. Men om så nu var fallet gjorde det absolut ingenting. Jag vet ju att jag inte är ett dugg bättre själv.