Bilen som försvann spårlöst

Slutsignalen hade ljudit inne på Behrn Arena och tillsammans med massorna lämnade jag arenan och gick mot den parkerade bilen som stod några hundra meter bort. Från Behrn Arena gick stegen västerut, förbi Idrottshuset, ett par hundra meter till rakt fram och jag var framme i villakvarteret där bilen skulle vara parkerad. Skulle vara. Visserligen var det lite bilar emellan men min bil syntes inte till, jag fick snabbt en klump i magen som växte för varje sekund den inte dök upp när jag gick gatan upp. Nu hade klumpen nästan växt till panik, min bil var borta! Funderade på om en bärgare kommit och dragit iväg den för den var felparkerad framför någons infart, men i mitt minne hade jag inte ställt den framför någon infart så det alternativet bleknade bort.

Det fanns då bara en orsak till som jag kunde se. Bilen var snodd, mitt i ett tätbefolkat villaområde några hundra meter från Behrn Arena där det var tusentals människor. Kunde någon verkligen vara så fräck? Tydligen bilen var ju borta! Jag ringde på huset utanför där min bil stått, de såg lite förundrade ut när de öppnade men såg på mig att jag var lite halvt i chock och bjöd in mig. Jag berättade som det var att min bil stått utanför deras hus och att den nu var borta när jag återvände efter matchen. Hade de sett nåt/hört nåt? Frun i huset hade reagerat på nåt konstigt ljud sa hon som fått hunden börja skälla men hon kollade aldrig ut på gatan. Nu var jag än mer övertygad om att bilen var snodd och skrämde upp det hjälpsamma paret med snyftande kommentarer som "vad är det för folk som går runt och snor bilar mitt i ett upplyst villaområde".

De försökte hjälpa till så gott det gick, men vad fanns det att göra, bilen var ju borta. Jag tackade för mig och gick ut, hade ringt efter skjuts som nu var på väg in till Örebro. Väl ute gick jag med händerna i byxfickan, djupt nersjunken med gamnacke. Plötsligt kollade jag till vänster och det var som att se en hägring i öknen, men hägringen försvann inte. Där var min bil! Den stod på en parallelgata till den jag gått in på, gatan såg precis likadan ut, men det var ju inte samma. Vilken lättnad att komma fram till bilen, känna på den, höra hur det klickade till när jag öppnade och sätta sig i den och åka därifrån. Jag ringde min skjuts (som då nästan var framme) och sa "du kan vända, den dök upp". När jag rullade iväg började tankarna gå från lättnad till ifrågasättande mot mig själv, hur kunde jag ta så fel? Hur kunde tankarna låsa sig så fullständigt?

För var går egentligen gränsen mellan att vara lite sådär vardagligt slarvig och ofattbart trög? Jag ser mig nog som hyfsat med i matchen, men ibland är det som om hjärnan slutar fungera och slår av helt. Den här händelsen med bilen var i somras efter ett besök på en ÖSK-match i fotboll. Idag hände en sån där "trög-grej" till, om än inte i samma omfattning. Ganska stressad gick jag iväg mot ICA Maxi för att handla, slängde på mig ytterkläderna, mössa och "vantar". Tog en fem minuter att gå dit och tankarna på vägen var om i stort sett ingenting. Precis innan jag skulle gå in drog jag upp handen för att klia näsan, upptäckten då kom direkt. Jag hade på händerna ett par svarta strumpor! I stressen på vägen ut hade jag tagit dem hängande från elementet och satt på händerna. Till mitt försvar ska sägas att strumporna och handskarna hade samma färg.

Den värsta episoden är nog ändå ganska långt tillbaka i tiden, kanske tio år. Var hos föräldrarna och skulle ut nånstans, snodde då lite hårgele som mor min hade i en stor burk. Tyckte jag fick till frisyren riktigt bra och dessutom luktade det gott. Jag fortsatte sno lite av mammas exellenta gele med jämna mellanrum när läge uppenbarade sig framöver. Några veckor efter den första stölden befann jag mig inne på toaletten när mor kom in och sträckte sig efter burken med "hårgele". Hon struntade dock i att föra handen mot håret utan drog med händerna över ansiktet. Döm om min förvåning när jag gick fram för att läsa på burken och det stod på sidan av den ANSIKTSKRÄM! Jag hade alltså gått runt i flera veckor med ansiktskräm insmetat i håret i tron att det var nån tuff hårgele. Ibland hänger inte tankeverksamheten med och saker och ting låser sig, men alla gör nog bort sig ibland, det viktigaste tycker jag är att man kan skratta åt det själv.