Löfven, Salming & J-O

Visst träffar man på en och annan "kändis" som lokaljournalist, men så värst ofta händer det ändå inte. Oftast är det vanligt folk, om uttrycket tillåts, som man ställer sina frågor till. Jag tycker dock det är precis lika spännande att höra svaren på ens frågor vem det än är som tillfrågas, känd som okänd.

Om man inte hade den känslan skulle det vara svårt att trivas med att jobba som lokaljournalist. När statsminister Stefan Löfven kom till Kumla och anstalten på besök i november kändes det dock lite extra, det ska jag inte hymla med. 

Efter en rundtur i fängelset samlades vi i ett konferensrum. Jag har aldrig tidigare bytt några ord med någon statsminister, eller ens sett någon live, men nu stod han här mitt emot mig redo att svara på de frågor jag plitat ner i blocket.

Det är en rätt kort karl, och jag är lång, och det kändes aningen märkligt att titta ner på statsministern. Hur som haver, de första frågorna svarade han rappt och självsäkert på. Men när jag frågade "vad han kände till om Kumla" blev det trögare och en osäkerhet gjorde sig synlig i ångermanlänningens nuna.

Han fick alla fram nåt om att han hade besökt Ericsson tidigare på grund av nedskärningar, men så mycket mer verkade han inte veta om vår stad. Men man kan ju inte veta allt, inte ens om man är statsminister.

Nåväl, ett par frågor till och sen var frågestunden slut. Löfven forslades ut mot bilen och det drygt timslånga besöket i Kumla var till ända. Det möte som gjort mig mest starstruck inträffade långt innan vuxen ålder.

Den gamle hockeyhjälten Börje Salming var på besök i Kumla när han rätt nyligen kommit hem till Sverige efter sin långa NHL-karriär. Anledningen att han besökte Kumla var att hans kalsonger just lanserats vill jag minnas.

Den ärrade norrläningen satt alla fall och skrev autografer och småpratade med folk i en klädbutik när jag kom dit. Jag skolkade sällan från skolan, men denna dag blev ett undantag. De som stod innan i kön hade kalsonger de ville han skulle signera.

Men jag hade en bild på honom i Toronto-tröja som jag klippt ur Expressen. "Tack Börje", sa jag när han skrivit på, med en röst som knappt fick fram orden, det var nästan på gränsen att jag ställde mig och bockade!

Salming bara skrattade och svarade "Det var så lite så", innan han tog vid nästa grej att skriva på. Nämnvärt är också ett par träffar med pingisidolen J-O Waldner. När jag träffade honom första gången i 9-10 års åldern var jag så nervös att jag inte fick fram ett ord, det kändes jobbigt efteråt.

Senaste mötet med J-O var 2013 när han som 47-åring gjorde sitt sista "Safirs Internationella", stortävlingen i Örebro. Nu var jag inte alls lika nervös som drygt 25 år tidigare och förutom en autograf lyckades jag till och med prata och skoja med honom. Det kändes som en liten revansch.