Paralyserad av pytonorm

Besöket på Naturhistoriska Museet i Göteborg blev rätt ensidigt för min del. Det fanns en hel del att se, men jag fastnade framför ett terrarium där en stor orm rörde sig fram och tillbaka och ibland slingrade sig mot rutan.

I efterhand kan nog konstateras att orsaken till att jag inte rörde mig ur fläcken utan bara stod och stirrade var att jag frusit till is av skräck. Besöket skedde i samband med semester på "Åsa-gården" som många kumlingar säkert känner igen.

När vi kom tillbaka till Åsa vågade jag inte duscha utan stod bara och gallskrek, helt säker på att ormar skulle komma ur duschslangen. Åldern var inte hög, men sen den dagen skaffades en fobi som sitter i än, drygt 30 år senare.

Visserligen tror jag inte längre på att ormar kommer ur duschen, men det är fortfarande lika obehagligt att se en orm dyka upp på tv och simma för långt ut i vatten gör jag inte för skulle en orm dyka upp där slutar det med hjärtstopp.

Ni känner säkert till Öby Kulle, vid Kvismaren, en välkänd plats för ormar att övervintra på och ett välbesökt turistmål under våren när de vaknat till. Jag var faktiskt där en gång och vinglade runt bland huggormar och snokar.

Det känns rätt otroligt att tänka på det idag, men kanske var det psykologin att man var inställd på att träffa ormar som gjorde att jag vågade mig dit. Senaste försöket att minska fobin var fyra, fem år sedan.

Vid ett besök på Skansen låg det en liten, liten orm vid utgången i en låda och på en skylt stod det "Klappa mig gärna försiktigt". Ormen låg och sov, (tror jag), rörde sig alla fall inte och jag stannade till för att klappa den.

En kvart senare stod jag där än och laddade och trots att den lilla ormen inte rört sig ur fläcken fick jag kapitulera och gå därifrån utan att ens vågat snudda den. Det enda som det gav var att jag blev dyngsvettig av anspänningen.

När Skansen kom på besök till Kumla under tisdagen vågade de flesta barnen klappa både ormen och spindeln som var med. Jag funderade på om jag skulle göra ett nytt försök, men avvaktade istället.

Det kändes inte som rätt läge, ty tänk om jag fått panik inför alla barnen och förstört deras gemytliga bild som de flesta sett ut att skaffa sig. Nä, kanske nästa gång. Eller så får man leva med det, alla är väl rädda för nåt.