​En kämpande fågel på rygg

Sena kvällspromenader med hunden behaglig sommartid är en favorit. Vi traskar på runt ödsliga gator utan stress och vill han ta en vilopaus på nån gräsplätt sätter jag mig ner och gör detsamma. Nu hade klockan hunnit passera midnatt, fredag hade blivit lördag, när vi rundade ett hörn och befann oss vid baksidan av en byggnad.

20-30 meter bort i mitt vänstra synfält blev jag då snabbt varse om att det var nåt som rörde sig. En fågel var det som låg på marken och sprattlade. Finns det nånting som gör mig extra blödig är det djur som far illa och detta var inget undantag.

Det var en fiskmås som låg på rygg, eller stundtals på sidan, och inte kunde resa sig upp och absolut inte flyga iväg. På bröstet hade fågeln ett märke av blod och det är väl ingen alltför vågad gissning att en katt tagit den och sen lämnat den till sitt lidande.

Jag kände mig hjälplös samtidigt som jag så gärna ville hjälpa den och satte mig ner några meter från den. Nån gång kraxade den till men i övrigt var den tyst, och flera gånger reste den sitt huvud och tittade rakt på mig, höll kvar blicken några extra sekunder, innan den försiktigt la sig ner igen och andades tungt.

Efter 20 minuter lämnade jag fågeln med orden “nu får du vila i lugn och ro så ses vi imorgon”. Hunden såg att mitt sinnesmod förändrats och tröstade, hundar är otroliga på att känna av människors stämning.

Vi traskade iväg den bit som var kvar hemåt och det första jag tänkte på när jag vaknade idag var min kompis fågeln. Låg den kvar? Levde den? Hade den flugit iväg? Efter frukost tog jag cykeln dit för att kolla.

Till min glädje så verkade den nu må lite bättre. Fågeln hade förflyttat sig tiotalet meter och satt nu upp, under skuggan på en bil. Det syntes tydligt att vingen var skadad, men den kanske läker och fågeln får en andra chans?

Den såg i alla fall kryare ut och kanske kände den igen mig när jag kom på återbesök