En av vår tids största lögner

När Kumla Hockey byggde sin hockeyhall i slutet av 80-talet gjorde man det till väldigt stor del på egen hand tack vare ideella krafter. Jag är ytterst tveksam om något liknande skulle gå att genomföra idag i Kumla.

Solidariteten, samarbetet och viljan att ställa upp går inte att jämföra. Med detta exempel menas inte att hänga ut Kumla specifikt, vår kommun är nog inte bättre eller sämre än någon annan, utan det är så det överlag ser ut i Sverige.

Jag gillar ju att dra paralleller till idrotten och en styrka som alltid myntats att svenska lag besitter är “kollektivet”. Det fruktade svenska kollektivet.

Jag har tagit till mig detta uttryck och det har blivit till en sanning utan att man analyserat det alltför djupt. Medan övriga länder haft en stor individuell skicklighet att hota med så har vi alltid haft kollektivet att luta oss tillbaka mot.

Det har känts tryggt på nåt sätt att höra.

Numer är det dock inte ett plus vi har mot andra länder inom idrott längre. Var man rår sig själv bäst. I förrgår spelades kvartsfinalen i JVM mellan Sverige och Finland i hockey. Förutom att “Småkronorna” som vanligt var sämst när det gällde så gick det inte att undvika att se att ett av Finlands främsta plus mot oss var?

Just det kollektivet.

Medan svenskar åkte runt och såg vilsna ut så växte Finland mer och mer ju längre matchen varade. De gjorde varandra bättre helt enkelt, till skillnad från Sverige som lyckades med det motsatta.

Föreningslivet är en faktor som tydligt visar att viljan att samarbeta numer inte är som tidigare. Visst det finns såklart exempel som visar det motsatta, men för majoriteten av klubbar är det idag oerhört svårt att finna folk som ställer upp på sin fritid.

“Det finns ju så mycket annat”, som det brukar heta.

Jag har på senare år inte riktigt fått ihop den där bilden, som alltid funnits med i bakhuvudet, om att Sverige är så samarbetsvilligt och solidariskt. Bilden har börjat krackelera.

Vi är exempelvis ett av de länder som har högst andel singelhushåll i hela världen. Det säger väl en hel om att viljan att vara fri, hålla sig utanför, att inte binda sig till något är väldigt stark här.

Och jag har tänkt på det alltmer under året som vi dragits med covid-19. Varför misslyckas vi så ofta när det handlar om att samarbeta kring tragedier? Att samarbeta ska ju vara nånting vi är bra på? Så är det sagt alla fall.

Men det verkar bara vara tomma ord. En av vår tids största lögner.