Trevligt att bila runt i Norrland

​Jag hade faktiskt knappt aldrig varit i Norrland innan den gångna veckan då det blev en roadtrip med bilen. Alltid när det vankats resande inom landet är det söderut som lockat. Framförallt Västkusten. Ibland Skåne. Och även Ostkusten.

Norrland har alltid fått stå åt sidan med motiveringen “nästa gång så”. Jag ljuger lite nu förvisso för jag har varit på en skidsemester i Vemdalen som ligger 50 mil uppåt. Men det känns inte som den räknades riktigt då vi åkte buss upp raka sträckan och knappt stannade till en gång längs vägen för att se oss om.

Dessutom var det på vintern och jag har alltid föredragit att resa på sommaren, alla fall vad gäller delen kring själva resesträckan. Ty, det är betydligt intressantare och trevligare att blicka ut över sommar än vinterlandskap.

Nåväl, via Ludvika, Borlänge, Falun och Gävle nåddes första övernattningsdestinationen Söderhamn i södra Norrland. Eftersom jag spelar pingis har jag koll på att i Söderhamn finns en av landets främsta pingisklubbar, trots att staden knappt är större än Kumla.

Så mycket mer visste jag dock inte om Söderhamn. Vi bodde billigt på en flygflottilj som var verksam 1945-1998. Numer var flottiljen en mindre stadsdel som gapade ödsligt tomt. En tur in till centrum på kvällen gav inget imponerande intryck, Söderhamnsån rann vackert genom staden, men själva torget och stadskärnan var tråkig.

Dagen efter fortsatte färden mot Hudiksvall och den här staden var nog resans överraskning. En trevlig stadskärna med mycket vatten och gamla byggnader bevarade. Det var varmt i luften denna dag så efter att knatat runt nån timme var jag klibbigt svettig. En turistguide tipsade då om Malnbaden som låg i närheten. Malnbaden var otroligt fint och det var en härlig känsla att slänga sig i det svalkande och vågfyllda havet.

Vid badet fanns även en beachfotbollsplan. En yngre grabb uppehöll sig där utan någon att spela med, jag gick dit och erbjöd mitt sällskap i form av skytt om han stod i mål. Han nickade åt det erbjudandet. Grabben var en duktig burväktare, men inte så talför. Jag fick ingen respons mer än nickningar när jag slängde ur mig lite meningar om det alldagliga.

Till slut trodde jag att grabben var döv. Eller kanske en utländsk turist som inte förstod svenska. Så jag frågade “Do you speak swedish?”. Grabben svarade “Jo”. Sen sa vi inget mer. Jag sköt lite till på honom innan vi nickade åt varann och skildes åt. Det kändes stort att stöta på en äkta tystlåten norrlänning!

Efter Hudik fortsatte vi mot Sundsvall där övernattning skulle ske. Sundsvall bjöd på en mäktig vy mot havet vid infarten mot staden. Det är en växande stad och var mer folk i rörelse här än jag trodde, att Sundsvall nått invånarantal kring 100 000-strecket hade jag inte riktig koll på.

Under lördagen åkte vi in i det som kallas för “Höga Kusten” och är ett världsarv. Förbi och genom Härnösand och Kramfors. En fantastiskt god högrevsburgare avnjöts vid Skuleberget innan vidare avfärd mot dagens slutdestination Örnsköldsvik. Vägen mellan Sundsvall och Ö-vik var stundtals otroligt vacker med vyer som höll världsklass.

Vi bodde vid hamnen och jag hyrde en cykel för 50 spänn. Att den var så billig kanske hade sin orsak i att den knappt gick att cykla på upptäcktes efterhand. Dåligt med luft och flera ekrar som var sönder. Den tog mig alla fall till Fjällräven Arena som ligger centralt, även den vid hamnen.

För mig som idrottstokig kändes det kul att bara se arenan för den ishockeyklubb som fostrat så oerhört många stjärnor. Foppa och Markus Näslund, bröderna Sedin och Viktor Hedman är några av de giganter som kommit fram i MODO Hockey.

Det var avkopplande, trots den risiga cykeln, att dra runt och slå sig ner i gröngräset med ett gäng pilsner och en god bok. Men själva innerstaden var inte riktigt vad jag trott, även om vyerna runtom den som sagt stundtals var spektakulära.

Jag tyckte staden saknade något som stack ut och tillsatte personlighet och kråkornas kraxande förstärkte ödsligheten som rådde. Dagen efter for vi hemåt, första stoppet var Själevads kyrka som låg på en höjd över vattnet och kyrkan var nånting extra.

Jag blev inte förvånad när jag efter att googlat fått vetskap att den flera gånger blivit utsedd till landets vackraste kyrka. När vi nådde Hudiksvall vek vi av från “kustvägen” och körde några mil inåt i landet för att få se nya platser och orter.

Med den 44 mil långa älven Ljusnan som följeslagare längs riksväg 83 så blev det en perfekt avslutning för resan. Absolut bland de vackraste vägsträckor jag åkt och till slut var superlativen borta när den ena storslagna vyn efter den andra dök upp.

Genom Bollnäs och genom Ockelbo och Sandviken så nåddes Storvik. De avslutande dryga 22 milen på vägen därifrån genom Hofors, Avesta, Fagersta, Skinnskatteberg och Lindesberg hem var totala motsatsen till “83:an” över Bollnäs och Ockelbo. Trist väg, där ofta skogen lurade nära vilket kändes extra olustigt i mörkret.

Visst, det finns väldigt mycket mer att se av Norrland och framförallt norrut. Men nu kan jag alla fall säga att jag upplevt delar av denna ljuva landsdel.