EU ett fredsprojekt
värt att kämpa för!

Aldrig mera krig! Så löd ett slagord i efterdyningarna av det förödande första världskriget. Ändå skulle det inte dröja mer än drygt 20 år innan ett nytt och, ännu mer fruktansvärt krig skulle bryta ut. När andra världskriget tog slut 1945 kunde man summera: Mer än 60 miljoner döda och oöverskådliga materiella skador.

De flesta av oss som föddes på fyrtiotalet har knappast några egna minnen av kriget, men vi kom att växa upp i slagskuggan av hotet om ett tredje världskrig. Det kalla kriget och terrorbalansen var två begrepp som präglade vår ungdom. Fiendskapen mellan USA och Sovjetunionen och deras allierade och kapprustningen med kärnvapen. Jag minns en löpsedel: 50-megatonbom provsprängdes över Novaja Zemlja. Jag kommer också ihåg Kennedys ultimatum till Sovjetunionen 1963: Ta hem fartygen som är på väg mot Kuba med kärnvapen ombord. Annars… Då, i början på 60-talet, kändes ett tredje världskrig nästa oundvikligt. Ett krig som skulle kunna bomba världen tillbaka till stenåldern.

Men det fanns också motkrafter. I början av 50-talet bildades kol-och stålunionen mellan Tyskland och Frankrike på initiativ av den franske utrikesministern Robert Schuman. Det handlade om en gemensam förvaltning av den franska och tyska kol- och stålproduktionen. Tanken var att minska risken för framtida krig mellan de två stormakterna eftersom tillgången på stål är avgörande för utgången av ett krig. Frankrike och Tyskland hade krigat mot varandra inte mindre än tre gånger under de senaste 80 åren. Fler länder anslöt sig och detta blev grunden till det som senare skulle komma att utvecklas till den europeiska gemenskapen och så småningom EU.

Europagemenskapen var ett sätt att underlätta och öka handeln mellan Europas länder, men också ett fredsprojekt. Genom ett ökat samarbete när det gäller politik och handel och på andra områden skulle Europas länder knytas närmare samman. Ledande politiker skulle lära känna varandra och gemensamt lösa problem som uppstod. Samarbete skulle också minska de nationella krafterna i de olika länderna och skapa ett europeiskt vi. En samhörighet över nationsgränserna för allas bästa. Ett sätt att minska krigsrisken

Det finns förstås en hel del brister, men EU-samarbetet har under många år varit framgångsrikt på många områden. Fri rörlighet för människor, varor och tjänster inom EU har gjort oss europeer rikare än vi annars skulle ha varit. Samarbetet mellan länderna har gjort det lättare att lösa problem. Det senaste exemplet är Greklandskrisen.

Nu står vi europeer inför en ny kris. Hur skall vi hantera flyktingströmmen bland annat från det fruktansvärda kriget i Syrien? Vi i Sverige har tagit ett stort medmänskligt ansvar, som jag tycker vi svenskar skall vara stolta över. Att det verkar på väg att bli för mycket även för oss, beror främst på att många andra EU-länder inte vill hjälpa till.

I Ungern, Polen, Frankrike, men också i England, Danmark, Finland och Norge har partier på yttersta högerkanten blivit allt starkare. Flera av dessa partier är starkt nationalistiska och främlingsfientliga. I förlängningen är många av dem också antidemokratiska. I Sverige har vi ju också ett sådant parti, men de har hittills inte fått inflytande eftersom övriga partier håller ihop.

Om EU misslyckas med att lösa flyktingkrisen, kan det bli ett steg mot EU:s fall. Det skulle dessutom bli förödande för hela Europa om de ultrakonservatierna, nationalistiska och EU-kritiska partierna skulle ta över i länder som Frankrike och Polen. Det har ju redan skett I Ungern. Det skulle påverka oss alla. Riskerna för konflikter, och kanske också krig, skulle öka.

Göm inte! EU är ett fredsprojekt värt att kämpa för. Viktigt att hålla ihop. Särskilt som EU har Putins Ryssland som närmaste granne.