Träningen är
en mötesplats

Träningen på vårdcentralens gym är en trivselfaktor, konstaterar krönikören.

För två år sedan tog jag kontakt med sjukgymnastiken på vårdcentralen häri Askersund. Jag hade, liksom så många generationskamrater, artrosbesvär. Jag kände av knäna, särskilt i trappor och i nerförsbackar.

Jag fick instruktioner för hur jag skulle träna för att stärka muskler som kan avlasta mina knän. Sedan dess har jag  gått till vårdcentralens gym två gånger i veckan. Det känns att träningen har effekt.

Jag är inte ensam förstås. Vi är rätt många. De flesta, men inte alla, i pensionsåldern. Många har förstås, precis som jag, inlett sin gymkarriär efter besök hos en sjukgymnast. Vi tränar kanske inte för att bli bättre. Snarare för att inte bli sämre. Förhoppningsvis klarar vi åldrandet lite bättre än vi annars skulle ha gjort. Kanske blir vi mindre vårdkrävande åldringar tack vare vår träning och sparar pengar åt kommunen.

Men träningen har också en annan sida, en bonus: Vi har rätt trevligt tillsammans. Vi har mycket att prata om mellan de olika träningsmomenten. Vi pratar om allt möjligt. Om gemensamma bekanta, om gemensamma minnen. Ibland löser vi världsproblem och ibland pratar vi om sånt som hänt på bygden. Det skulle vara fint med en kaffeautomat, sa någon.

Den här sortens mötesplatser är så viktiga. Kanske särskilt för oss äldre, som inte längre jobbar. Jag vet att det finns ett stick-kafé där kvinnor träffas och stickar på kafé Tutingen. Pingstkyrkan har trivselträffar på onsdagar och både PRO och SPF spelar boule och bowling. De här mötesplatserna, och andra, betyder mycket för många av oss.

Vi människor behöver varandra för att trivas och må bra