När teater blev
viktigare än bio

När jag blev tonåring i mitten på 50-talet hade jag aldrig varit på teater. Det låter kanske märkligt idag när teaterupplevelser hör barndomen till för alla barn, men mycket var annorlunda när jag växte upp.

Dels var teater för barn och ungdomar inte särskilt vanligt, i varje fall inte i de mindre samhällen där jag bodde som barn, dels växte jag upp i en frikyrklig familj där teater och skådespeleri var nästan lite syndigt, även om att gå på bio var ännu mer synd.

Alfs första pjäs en klassiker

123 Schtunk, tolkar klassiker på eget sätt

Jag var nog femton eller sexton år när jag för första gången upplevde en teaterföreställning. Jag gick sista året på realskolan i Falköpings högre allmänna läroverk och skolan bjöd på en teaterresa till Göteborg i ett chartrat tåg. Vi hade biljetter till Göteborgs stadsteater och fick själva promenera Avenyn upp till Götaplatsen.

Min första teaterupplevelse uppe på övre läktaren, var Romeo och Julia, ett av teaterhistoriens mest kända verk av Shakespeare, den Störste. Ingen dålig premiär. Det jag nog minns bäst var Julias Amma, som spelades av Berta Hall.

Ett par år senare, när jag gick på gymnasiet, åkte vi på teater igen. Också den här gången var det en Shakespearepjäs, Köpmannen i Venedig. En av skådespelarna som gjorde starkt intryck var Ernst-Hugo Järegård, som senare skulle bli en av landets mest välkända skådespelare.

Hösten 1965 började jag studera på universitetet i Göteborg. Jag kom att bo rätt nära Götaplatsen och Stadsteatern. Det hände att jag gick på Folkteatern vid Järntorget och på Atelierteatern, men mest var det Stadsteatern. Vi studenter kunde köpa klippkort. Jag vill minnas att det kostade 10 kronor per föreställning. Det blev så att jag gick oftare på teater än på bio under några år.

De mest minnesvärda förställningarna i slutet av sextiotalet var Sandlådan, Flotten och Hemmet, en sorts samhällskritiska gruppteaterförställningar som var mycket omtalade på den tiden. Kent Andersson och Bengt Bratt hette upphovsmännen. Flera av den tidens göteborgsskådespelare kan man idag se i SVT:s repriser av Hem till byn.

Det har gått många år sen dess och numera, sedan Sjöängen byggdes, har vi en fin teaterscen i Askersund och dessutom en riksteaterförening som ser till att vi får se fyra-fem föreställningar om året.

För ett par år sedan gav teatergruppen 123 Schtunk från Göteborg Vilhelm Mobergs Raskens i en alldeles egen tolkning. Jag har nog aldrig skrattat så mycket under en teaterföreställning, Jag vet att de kommer hit igen i höst. Det ser jag fram emot.