Mitt sista sommarjobb
gick ​i spritens tecken

Från 14-15 årsålder sommarjobbade jag varje sommar. Mitt sista sommarjobb hade jag i 25-årsåldern i mitten på 60-talet när jag studerade på universitetet i Göteborg.

Jag jobbade den sommaren på Vin-och spritcentralen, som låg utmed Göta älv alldeles norr om Göta älvbrons fäste på landsidan. Området heter än idag Hultmans holme, men Vin-och spritcentralen finns inte längre kvar.

Inhemsk sprit, som renat, eau de vie och vodka Explorer tappades upp på flaskor utmed ett löpande band och förpackades i trälådor, som rymde trettio flaskor om jag minns rätt. Lådorna kom sedan tillbaka med tomglas som fylldes på nytt.

Utländsk sprit kom med fartyg eller järnväg i mindre pappkartonger. Vin kom i tankfartyg och tappades på flaskor på samma sätt som när det gällde spriten.

Vin- och spritcentralen distribuerade lådor och kartonger till systembutikerna. Jag sommarjobbade som medhjälpare på en av de lastbilar som levererade till Göteborgs systembutiker.

Vi staplade stuvar på flaket med fyra eller fem lådor på höjden beroende på om det var halv- eller helflaskor. Detta gjorde vi med en sorts säckkärror med stödhjul. Flaket rymde ungefär 100 lådor.

En del av systembutikerna hade lastkaj, vilket gjorde jobbet rätt enkelt, men så var det inte överallt. Särskilt minns jag butiken på Landsvägsgatan vid Järntorget. Där skulle lådorna från flakhöjd ner till marknivå.

I dag är lastbilar, som distribuerar varor utrustade med hydrauliskt sänkbar bakläm, som underlättar jobbet. Så var det inte på 60-talet. Bilens förare körde fram en stuv med fyra eller fem lådor i taget till flakkanten. Jag som medhjälpare stod på marken och tog emot låda efter låda som föraren liksom hasade ner till mig, som byggde upp en ny stuv på marken.

Man lärde sig snart tekniken att underlätta jobbet, men det var ända ett tungt och påfrestande arbete. Efter en arbetsdag med fyra lass till Landsvägsgatan, var man ganska mör i kroppen.

Jag kommer ihåg basen på lastbilsavdelningen, som alltså var min chef. Han hette Rune Emanuelsson och det märkvärdiga med honom var att han också var lagledare för IFK Göteborgs A-lag. Han, precis som spelarna, hade också ett vanligt jobb, åtminstone på deltid.

Intresset för fotboll var inte mindre på 60-talet än i dag. Jag kommer ihåg ett lokalderby mellan ÖIS och IFK. Det var en vanlig vardagskväll. Vi var 30 000 på läktarna på nya Ullevi.

Jag googlade Rune Emanuelsson för att vara säker. Där fick jag veta att han tidigare själv hade spelat högerhalv i IFK och att han var med i det svenska landslag som tog guld vid OS i London 1948. Han står som reserv, så jag vet inte om han var på plan i någon av matcherna. Han satt i alla fall på avbytarbänken.

Det blev ytterligare en sommar på Vin-och spritcentralen. Då blev jag befordrad till förare på en av bilarna och fick med mig en annan sommarjobbare som medhjälpare.

Jag försöker minnas hur mycket det var i det bruna lönekuvertet som Rune Emanuelsson delade ut, men förgäves. Jag minns däremot att en flaska vin på den tiden kostade under fem kronor.