I den vackra Moseldalen fanns en by som hette Alf

Vid den här tiden på sensommaren brukar mina bloggar handla om årets gubbsemester. Vi är fyra vänner som varje år gör en gemensam resa. I fjol gick den till Estland, Vi har gjort detta under många år. Förr var det pojksemestrar, men numera alltså gubbsemestrar.

Coronapandemin innebar förstås att årets resa, som skulle ha gått till Gdansk, fick ställas in.

Så jag tänker berätta om en annan resa istället.

Året var 1965 och jag hade köpt min första bil, en drygt tio år gammal Opel Rekord. Anita, min flickvän och jag, bestämde oss för att ta bilen till Paris. Jag hade varit i Norge som barn när familjen åkte till Halden för att köpa margarin, men det här var både min och Anitas första riktiga utlandsresa.

I Tyskland fick vi prova på att köra Autobahn. Vi höll oss i den långsamma filen. Vi såg Hamburg och Köln med den mäktiga Kölnerdomen, men det mest minnesvärda Tysklandsminnet var den vackra Moseldalen med vinodlingar på sluttningarna och idylliska småstäder och byar. Där fanns till och med en by som hette Alf.

I en av byarna råkade vi ut för en olycka som skulle ha kunnat bli slutet på resan. Jag kolliderade med en gammal Merca. Föraren stannade plötsligt när han fick se någon han skulle prata med och jag låg helt enkelt för nära. Vi var överens om att vi båda hade gjort fel och fick hjälp och vänligt bemötande av en liten verkstad i byn. Vi kunde åka vidare, men eftersom kylaren läckte, fick vi fylla på vatten lite då och då under resten av resan.

Att vi hade valt Paris som resmål, berodde på att jag läste franska på gymnasiet och att min fransklärare hade väckt intresset framför allt för Paris, där han hade bott en tid.
Väl framme i Paris lyckades vi hitta ett litet enkel och billigt hotell på Vänstra stranden. Det var där man skulle bo. Till min besvikelse märkte jag att min skolfranska inte riktigt räckte till för att förstå Parisarna

Under några dagar i Paris promenerade vi utmed floden. Vi besökte Notre dame, men framför allt minns jag hur vi på kvällarna satt på trottoarkafeér, drack vin, rökte starka franska cigaretter och upplevde gatuvimlet och Parisatmosfären.

Vi hade bestämt oss för att åka genom Belgien och Nederländerna på hemvägen och åkte mot kanalkusten när vi lämnade Paris efter några dagar. Sent på kvällen kom vi fram till kusten någonstans alldeles söder om gränsen till Belgien. Vi hittade en strand utanför en liten by där vi kunde parkera alldeles vid stranden. Vi skulle sova i bilen och tänkte tvätta oss och borsta tänderna på morgonen innan vi for vidare.

När vi vaknade, fanns havet inte kvar. I Engelska kanalen är det stor skillnad mellan ebb och flod och nu var det en kilometer ut till vattnet. Eftersom det var slät och fin sandbotten, tog vi förstås bilen ut till vattnet. Det skulle vi inte ha gjort.

När vi skulle åka tillbaka, gick det helt enkelt inte. Den våta sanden hade sugit fast däcken och vi satt ohjälpligt fast. Vad skulle vi göra? Vi såg dessutom att vattnet höll på att stiga igen. Vi förstod att vi skulle tvingas lämna bilen och bära med oss det vi förmådde bära.

Då kom en bil emot oss in liten Citroen 2CV. Tre killar hoppade av i farten och föraren stannade inte utan körde runt i cirklar fölr att inte fastna. Det tre killarna hjälpte oss att gunga igång vår bil och ropade och tecknade att vi skulle köra mot land.

Det var resans andra missöde. Även den gången gick det bra. Vi fortsatte hemåt genom Belgien och Nederländerna. En minnesvärd resa så här i Coronatider när det är svårt att resa, särskilt för gubbar i riskgruppsålder.