Uppleva och umgås
på cykelsemestern

Resekamrater, men inte alla.

Jag har alltid gillat att resa. Det gör jag fortfarande, även om jag numera måste resa på egen hand eftersom Annikas, min hustrus, sjukdom inte gör det möjligt för henne att följa med.

För mig gäller det då att välja resor som innebär något slags gemensamma aktiviteter. Eftersom jag är en rätt hängiven motionscyklist, ligger det förstås nära till hands att välja att åka på cykelresor. För två år sedan cyklade jag i Vietnam och nu har jag varit på cykelsemester i Apulien på den italienska klacken.

Världsarvet Matera.

Merete och Margareth.

Det blev åtta dagar på cykel i behagligt ”svenskt” sommarväder i månadsskiftet september-oktober. Apulien är väl inte ett lika välkänt turistmål som till exempel Toscana, men väl värt att besöka. Oliverna skulle snart skördas och på de vingårdar vi besökte, pågick produktionen för fullt. Både vin- och olivoljeprovning ingick under resan.

Vi fick uppleva vackra och intressanta städer som barockstaden Lecce, som också har rester av grekisk antik bebyggelse, eftersom den grundades under antiken som grekisk koloni. Vi besökte också världsarvsstaden Matera, där den gamla, historiska stadsdelen ligger i utkanten av den moderna staden i en stor och djup ravin. Där finns grottor uthuggna direkt ur kalkberget och med ”vanliga” husfasader. Dessa många tusen grottor, som fortfarande till stor del är bebodda har så varit sen urminnes tider och är ett av de märkligaste fornminnen jag har sett, i klass med kinesiska muren i mina ögon.

Trots att det alltså fanns mycket att se och uppleva, var det nog ändå människorna som var resans största behållning. De människor jag då tänker på, är mina medresenärer. När vi samlades på flygplatsen i Bari för busstransfer till hotellet, arton svenska och norska turister var vi helt obekanta med varandra, hade aldrig träffats tidigare. Vi nordbor är ju kända för att vara lite reserverade, men redan vid den gemensamma middagen första kvällen märktes det inte alls. Jag satt tillsammans med Tor från Oslo och Bengt från Halmstad. Vi hade mycket att tala om visade det sig. Så var det också vid de andra borden.

Så fortsatte det under hela resan, Vi cyklade och umgicks i olika grupperingar. Ju mer vi lärde känna varandra desto mer hade vi att prata om, men tiden går som bekant fort när man har roligt, så alltför snart var det dags för avsked och hemresa.

De här människorna kommer jag sannolikt aldrig att träffa igen, men minnet av dem och av vår gemensamma italienska vecka, kommer jag att bära med mig framgent. När jag i framtiden passerar utanför Borensberg, kommer jag förstås att tänka på de två resekamrater som bor där. Och alltid kommer jag nog att minnas Merete från Trondheim och Margareth från Bergen. Dom som alltid hade så nära till ett skratt.