Vilnius värd ett besök
- med starka minnen

Alfs resekamrater på besök i Litauens huvudstad Vilnius.

I min senaste blogg berättade jag om en förestående resa till Vilnius i Litauen. Nu har vi varit där, jag och mina reskamrater. Vi kan konstatera att bara en timmas flygtur från Sverige (Skavsta) ligger en charmerande och sevärd stad som inte många känner till och ännu färre har besökt.

Även om staden är lite sliten, finns det mycket att se och uppleva: Vackra byggnader, gågator med inbjudande uteserveringar. Man kan ta bergbanan upp till Gediminastornet med utsikt över hela staden. I gamla stan finns till och med en självständig republik, Uzupis, ett konstnärskollektiv , som sätter sin prägel på stadsbilden. Men det som vi kommer att bära med oss som det starkaste minnet är något helt annat.

Gediminastornet med utsikt över staden.

Förhörsrummet för torterade.

I en gammal domstolsbyggnad ligger KGB-museet, eller museet över folkmordsoffren. Först lite litauisk historia:

Nuvarande republiken Litauen bildades 1918 efter första världskriget slut. 1940 annekterades landet av Stalin och blev en del av Sovjetunionen. Då omvandlades källaren i huset till fängelse för litauiska partisaner.

Mellan 1944 och 1945 togs fängelset över av tyskarna och efter det tyska nederlaget 1945 och fram till Sovjetunionens sammanbrott 1991 hade Sovjetunionens säkerhetstjänst KGB kontrollen över fängelset.

I de trånga källarutrymmena vägleds besökarna av guide i hörlurar. Det är en påträngande, klaustrofobisk känsla att se in i de olika cellerna. Fängelselukten sitter kvar i väggarna. Där finns celler som är cirka tio kvadratmeter där man höll upp till femton fångar. Där fanns inga möbler, inte ens madrasser. Fångarna sov på det fuktiga kalla betonggolvet.

Där fanns också ett förhörsrum med sängar, inte för bekvämlighetens skull, utan för att man skulle kunna förhöra fångar som på grund av tortyr inte kunde stå eller sitta. I en av cellerna med madrasserade väggar hängde en tvångströja.

I ett av källarutrymmena fanns avrättningsrummet där många tusen fångar sköts ihjäl. Vandringen genomkällaren ger en lika stark påminnelse om människornas ondska som de tomma barackerna som finns kvar i Auschwitz-Birkenau.

Ondskan tar ju dessvärre inte slut i källaren i Vilnius. IS avrättningar framför kamerorna, Bensinfatsbomber mot sjukhus i Aleppo, En galnings dödsbringande lastbilsfärd i Nice, döden på Medelhavet visar att ondskan, vad människor är kapabla att göra mot varandra, lever kvar även i vår tid.

Men godheten finns också: Människor som lämnar sin vardag för att hjälpa och stötta människor i de stora flyktinglägren i krigsområdena, eller på Medelhavets stränder. Medmänniskor som ger bidrag varje månad för att göra livet lättare för barn i fattiga delar av världen. De många tusen i vårt land som vill hjälpa till för att gör livet lättare för dem som kommer hit på flykt undan krig.

Många sådana insatser görs även här i vår egen kommun, i Askersund.