När Syndakatalogen
skulle styra våra liv

Under hösten har jag tillsammans med Leif ”Linus” Larsson förberett en föreläsning om frikyrkornas historia i Askersund. Att se de gamla bilderna i Linus samlingar har lett mina tankar tillbaka till min barndom. Bilder från möten, söndagsskoleutflykter. Bilder på pastorer och deras familjer. Bilder på kapell och missionshus. Allt påminner om min egen uppväxt i svenska missionsförbundet på de olika platser där pappa var verksam som pastor

En bra uppväxtmiljö på många sätt, men det fanns begränsningar som gällde för församlingsmedlemmarna och därmed också för deras barn. Jag tänker på den så kallade syndakatalogen, en samling oskrivna levnadsregler som de troende hade att följa: Det var synd att gå på bio, att röka och dricka. Det var också synd att spela kort och att gå ut och dansa. Flickorna fick inte lov att sminka sig. De här reglerna, och andra hade sitt ursprung i väckelserörelsens barndom kring förra sekelskiftet då det gällde att distansera sig från de syndiga utomstående och stärka sammanhållningen i församlingarna.

Mullsjö missionskyrka där vi bodde 1960, pastorsbostaden på övervåningen.

I dagens frikyrkor gäller inte längre syndakatalogen, men när jag var barn och ung under 50- och 60-talen var den fortfarande högst påtagligt levande och styrde mitt liv. Under den tidiga barndomen fram till tonårstiden var det nog inte ett problem, snarare tvärtom. Den starka vi-känslan som omfattade församlingsmedlemmarna och oss barn var nog snarare något som skapade trygghet. Omvärlden, de utanförståendes värld, var främmande och kanske också lite skrämmande.

Jag minns dock en händelse som säger rätt mycket om syndakatalogens betydelse i början av 50-talet. Det var sommar och församlingen hade sin sedvanliga tältmötesserie. Efter mötena samlades man utanför tältet i grupper. Ungdomarna för sig. Den här kvällen var det inte som vanligt. En av de unga flickorna blev stående ensam. Skälet var att hon hade haft modet att måla läpparna. De andra flickorna ville nog, men vågade inte prata med henne. Minnet är glasklart trots att det var så längesedan.

För mig blev syndakatalogen och alla dess påbud tydlig när jag började på realskolan i stan vid 13-års ålder. Jag fick nya vänner som inte visste så mycket om det liv som vi levde, och som jag nog skämdes en del för. Det fanns så mycket i deras värld som lockade mig. Samtidigt började jag spela fotboll. Mina föräldrar tyckte inte om att vi spelade på söndagarna, men var kloka nog att inte hindra mig. Fotbollen innebar också att jag lärde känna vuxna som var ”utomstående” och såg att de var minst lika kloka och bra människor som de ”troende”.

Efterhand som jag blev äldre kom jag att ifrågasätta, och bryta mot alltfler av syndakatalogens påbud. Jag började röka. Jag gick på skoldanser (även om jag länge var för blyg för att dansa). Jag gick förstås också på bio. Allt detta kunde jag göra utan mina föräldrars vetskap eftersom allt detta hände i stan och inte hemma i det lilla samhället. Det innebar tyvärr också att jag, för att inte göra mina föräldrar ledsna, inte kunde vara helt sanningsenlig. ” Nej, jag röker inte, men några av mina kompisar gör det. Nej, jag har inte varit på dans. Vi var hembjudna till en kompis”.

Konfirmationen 1956, jag står till vänster om min far.

I sena tonåren blev det nog mer som en outtalad överenskommelse mellan oss, att jag fick alltmer frihet att leva mitt eget liv. Jag hade nog ganska kloka föräldrar och syndakatalogen i svenska missionsförbundet var kanske heller inte lika lång som i en del andra samfund.

Jag minns dock en konflikt som nog mest berörde min pappa. TV kom in i våra liv någon gång runt 1960. Till en början kom TV att bli ytterligare ett förbud i syndakatalogen, och jag fick lov att gå hem till snälla grannar om jag ville se på TV. Pappa ville nog gärna skaffa en apparat men kunde inte av hänsyn till mer hängivna församlingsmedlemmar. Efter något års vånda skaffade han i alla fall TV och var nog den av oss som hade störst glädje av TV-tittandet.

Som vuxen kom jag att bli ett ”guds barnbarn”, vilket var benämningen på oss som vuxit upp inom frikyrkorörelsen men valt att stå utanför. Men jag känner stor respekt för dagens frikyrkor och dess medlemmar, och som sagt, idag finns ingen syndakatalog.

Förresten! Välkomna till Norrabergskyrkan söndagen den 15 november för att lyssna på Linus och min föreläsning ”Askersund - Närkes Jerusalem”.