Jag känner oro
inför att åldras

Vi brukar träffas en gång varje sommar mina syskon och jag och våra respektive. För några år sedan var vi åtta. Nu är vi bara fem kvar. Vi träffades hos syrran och hennes Henry i Alingsås för ett par veckor sedan. Vi börjar bli gamla. Eller snarare, vi är gamla, så det är förstås bara naturligt att alla inte lever längre.

De här träffarna är viktiga för oss. Har alltid varit, men blir ännu viktigare allt eftersom vi blir äldre.

Jag och mina syskon

Vi har mycket att prata om: Minnen från förr, från barndomen. Minnen från föräldrarna. Vi berättar om barnen och barnbarnen. Vi pratar också mycket om åldrandet och om oron inför framtiden.

Jag är yngst av alla, men också jag står ju på ett av de nedersta trappstegen i livstrappan. Jag är 74 år, så min framtid är begränsad, och jag känner oro när jag ser framåt. Hur många år har jag kvar? Hur kommer de åren att bli?

Jag tycker att jag har ett bra och aktivt liv. Barnen, barnbarnen, vännerna. Jag håller mig i form så gott det går. Hittills i år har jag cyklat 120 mil. Jag är aktiv i föreningslivet och gläds tillsammans med många andra Askersundsbor åt Sjöängen, vårt nya fina kulturhus.

Jag skriver i Sydnärkenytt sen ett par år. Det har kommit att betyda mycket för mig. Skrivarglädjen och att jag känner att det jag gör är viktigt för många människor i min stad/kommun. Jag har bott här i 46 år och jag kommer att bli kvar här resten av min tid.
Men framtiden är begränsad när man har blivit så här gammal, och jag känner oro när jag ser framåt.

Rädd för döden? Jo, det också, men jag oroar mig nog mer för tiden fram tills dess. Har jag ärvt min mammas anlag för demens? Hon hade varit sjuk i flera år när hon dog vid 85 års ålder. Eller har jag mer av min pappas gener. Han var vital och aktiv tills han vid 97 års ålder fick lunginflammation och gick bort lugnt och stilla.

I hyreslängan där jag bor, kan man flera gånger om dagen se hemtjänstens personal. Många av dem som får besök behöver hjälp med det mesta och orkar inte ta sig ut. Kanske är hemtjänstens besök för en del den enda mänskliga kontakten. Hur blir det för mig?

Så nog finns det anledning att oroa sig för framtiden. Jag är inte ensam om att känna den här oron. Jag delar den säkert med alla mina jämnåriga.

Men det är ju inte så mycket vi kan göra, bara hoppas att den sista delen av livet blir så bra som möjligt.