Svalde en penna 
och träffade en hjälte

Hösten 1956. Jag var 13 år, ensam hemma. Satt vid mitt skrivbord med någon läxa, Pappa hade just åkt för att hämta mamma.

En kulspetspenna i handen, konstruerad så att den hade en cirka två centimeter påskruvad övre del. Skruvgängorna var skadade så att om man rörde vid pennspetsen kunde det hända att pennans översta del hoppade av, flög iväg en liten bit. 

Jag gäspade och förde reflexmässigt handen till munnen. Då hände det, övre delen av pennan lossnade och flög som en projektil rakt ner i luftstrupen!

Besinningslös panik. Jag försökte hosta upp pennbiten. Det gick inte och jag försökte dra in luft. Då hände något. Jag kunde andas, men inte fullt ut. Jag kände tungbenet och misstog det för pennbiten. Att den satt på tvären i luftstrupen.

När föräldrarna kom hem, satte pappa och jag oss i bilen och körde den drygt fyra mil långa vägen till lasarettet i Vänersborg. Jag märkte direkt när vi kom in på öron-näsa-halsavdelningen att personalen blev skärrad och tog in mig genast före alla som satt och väntade. 

Halsen bedövades med några droppar av en vätska och jag blev undersökt. Det var inte som jag trodde. När jag drog in luft hade penndelen dragits ner in den ena av bronkerna och gjort det möjligt för mig att andas - med en lunga.

Jag fick en rejäl dos morfin, men var vaken när jag las på operationsbordet. Med ett verktyg som såg ut som en sockertång med en klo i spetsen skulle man försöka få upp pennbiten. Tack vare morfinet var jag alldeles lugn, glömde bort min belägenhet och låg och tänkte på annat. Det var inte så enkelt att lyfta upp föremålet och vid några tillfällen fick jag inte luft och kände en stunds obehag, men morfinet gjorde att jag höll mig lugn.

Efter 45 minuter var det klart och jag såg penndelen släppas ned i en rondskål av metall. En bild som för alltid sitter kvar på näthinnan. Då släppte allt och jag grät hejdlöst när jag fick veta att om den övre delen av pennan hade varit ett par millimeter bredare hade den blivit kvar i den övre delen av luftstrupen. Då skulle jag inte ha överlevt.

Jag fick ligga kvar ett dygn på observation. Det betydde att jag fick träffa en idrottshjälte. I sängen bredvid min säng låg nämligen en olympisk silvermedaljör.

Vid sommar-OS i Melbourne några månader tidigare hade Sverige tagit silver i rodd för fyror med styrman. Mannen i sängen bredvid (jag kommer inte ihåg hans namn) hade på grund av en skada inte kunnat gå utan fick lov att lyftas på plats i båten. Men ro kunde han och bidrog alltså till det svenska silvret och hade därmed blivit en hela svenska folkets hjälte.

Silver-fyran med styrman vid OS 1956, fr v: Bertil Göransson, Evert Gunnarsson, Ivar Aronsson, Gösta Eriksson och Olle Larsson. (Bild ur Sommar-Olympia 1956)