Vi använder cookies för att förbättra funktionalitet och säkerhet på sidan, för trafikmätning och för att kunna generera relevant innehåll. Läs mer
Det var på cykelsemestern på Kuba som jag skrev om i min förra blogg. Vi hade stannat för lunch i en liten stad. Jag hade köpt en liten dubbelvikt pizza och satte mig i skuggan för att äta och dricka. Två gathundar stannade någon meter framför mig. Jag hade spillt en liten klick smält ost på marken. Det var den de ville åt. Eller snarare den ena hunden, för rangordningen var tydlig.
Jag flyttade fötterna, men den strykrädda hunden vågade ändå inte sig fram, väntade tålmodigt med snålvattnet rinnande och kliade sig regelbundet på svåråtkomliga ställen mot ohyran.
Jag tänkte på skillnaden mellan dessa vildhundar och familjehundarna därhemma. Omhuldade och älskade (och försäkrade) som familjemedlemmar. För många kanske den närmaste vännen, kanske den enda. Så stora skillnader i levnadsvillkor, men ändå så mycket gemensamt. Närheten till människorna såväl här hemma som på Kuba.
För länge sedan, när våra förfäder levde som nomader, jägare och samlare, sökte sig hundar/vargar till människorna för att där fanns mat. Så utvecklades vänskapen. Vargarna utvecklades till hundar och gjorde sig nyttiga som jaktkamrater och som vakthundar.
För sådär 10 000 år sedan började människorna lämna jägar- och samlarlivet och blev bofasta bönder. De tämjde fler vilda djur: ankor, höns, grisar och kor som blev boskap och hundarna hängde med.
Så har människor och hundar levt nära varandra genom årtusendena.
Gathundarna som jag mötte på Kuba lever hårda liv, men där finns också, som hos oss, familjehundar, som går på promenader med matte eller husse (dock utan bajspåsar).
Men vi omges ju inte bara familje- och sällskapshundar. Många hundar gör också en samhällsinsats. Som vakthundar, polishundar, ledsagare och sökhundar av olika slag.
Vi hade gjort ett uppehåll för att bada vid Cabo Cruz, den sydligaste udden på Kuba. Bland hundarna som nyfiket närmade sig fanns en otroligt charmig och söt hund, knappt mer än en valp. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att klappa den och fick ett översvallande gensvar.
Om jag hade haft en köttbulle kunde jag nog ha fått en vän för livet, liksom den där hunden som följde det svenska multisportlaget i Sydamerika för ett par år sedan, och som numera bor hos sin nya familj i Sverige.
Alf Anneborg
Alf Anneborg i Askersund är f d högstadie- och Komvuxlärare. Aktiv i Norra Vättersbygdens hembygdsförening och lite av en cykelnörd. Skriver om sånt som intresserar mig, mest om Askersund och Sydnärke.
Inlägg
Resan genom Niger Se Stenkulla missionshus Att handla på nätet Askersundsåsen berättar Vackra drumliner Natt i Sahara En skärgårdsvecka Fredagsfikat Min skolgång Tankar om rasism Bonden Paavo och jag Glöm inte våra vänorter Utsikt som Hjalmar Att bo i missionshus Min bästa bilaffär Om barnförlamning Min rullator och jag Vår föreläsningsförening Sjöängen livaktigt Min mormor Inrikes gubbsemester Värd i Landskyrkan Den första kärleken Askersund och framtiden Tusen mil från Vietnam Så gick det för Per Brahe Förargligt misstag På långfärdsskridskor Min första lägenhet Utklädd till båt Så slutar “Yxan” Högläsning Askersunds miljonprogram Jag minns kaptenen Resan till Paris När Rut kom på fika Sommarläsning Gör varmbadhuset till hamnmuseum Kalla kriget Teaterminnen Alla våra körer Bron till Borgmästarholmen De första sydnärkingarna Tankar vid årsskiftet När jag nästan dog Åter en återträff Graven blev viktig Livat i Askersund Serieberoende Gubbar på ny historieresa Elektrisk cykling Resan till Georgien Handla hemma Inte bra för sommarturism Tankar efter valet Träna och trivs Historien om Anna Historien rullades ut Ingen kommer undan politiken En återkommande dröm Katten som vantrivdes Fyra dagar i Riga Sista sommarjobbet Vad är du för ortsbo? Jag ledde stadsvandring Bilder från Tjälvesta Hundlekplats behövs Varför ringde jag? Assistans en valfråga Gubbar som träffas Djupdykning i gamla Askersund För hundra år sedan Askersundstavlor Att sjunga i kör Mina drömmars stad En lärares lärdomar Tillbaka i Berlin Om att åldras Asfaltera Sundsgatan! Jag tänker på Krokholmen Värnplikt eller inte Människans bäste vän Cyklat runt på Kuba Min by heter Dassa-Zoumé Den hemliga skärgården Bevara LSS-lagen! Var slutar Vättern? Berlin en vändpunkt Till minne av Joel Haugard Alf, en renässansmänniska På besök i Vilnius Dags för gubbsemester På cykel i Flandern Är nollvisionen möjlig? Här finns plats för museum! Försäkringskassan har hjälpt oss Minns Tisdagsgänget Nyheter från Askersund Vad händer med EU? Julen med James Dean