Ministerns ord om LSS
kändes som en ren lögn

I slutet av mars skrev jag i min blogg om min tacksamhet mot försäkringskassan för den hjälp min fru Annika dittills hade fått under många år för att kunna leva ett värdigt liv trots sin mycket svåra sjukdom. Jag upprepar vad jag skrev förra gången: Googla Huntingtons sjukdom om du vill veta mer.

Hon beviljades fler assistanstimmar efterhand som symptomen blev fler. Hon har kunnat bo kvar hemma med personlig assistans dygnet runt.

I början av det här året var assistenterna och jag överens om att det behövdes mer tid. Därför skrev jag på nytt till försäkringskassan. Några veckor senare fick vi det oväntade beskedet att Annikas assistanstid skulle minska med 10 procent. Jag överklagade och fick tillbaka några få av de assistanstimmar som hade tagits bort.

Vid den tiden, under sommaren, kom det alltfler rapporter om utsatta människor, som fått besked om mindre assistans. En del skulle till och med bli helt utan personlig assistans i fortsättningen.

Man kunde också läsa om att försäkringskassan hade fått direktiv från regeringen att spara på LSS.

Ansvarig minister Åsa Regnér blev intervjuad i SVT:s agenda. Där sa hon att brukare med stora assistansbehov inte skulle drabbas och få färre timmar. För mig, som hade sett Annikas assistanstimmar minska, kändes hennes ord som en ren lögn.

Alf Anneborg och hans framlidna hustru Annika.

Försäkringskassans spardirektiv beror på att LSS och den personliga assistansen kostar mycket pengar. 30 miljarder är kostnaden i år. Är det för mycket? Jämför med julhandeln som i år beräknas till 75 miljarder. Har vi råd att julhandla, borde vi ha råd att gemensamt bekosta ett bättre liv svårt utsatta människor.

Jag överklagade en andra gång, men nu utan några större förhoppningar. Jag hade vid det laget läst att sondmatning inte kunde ge assistanstid eftersom den klassades som sjukvård. Vi visste att det snart skulle bli nödvändigt för Annika. Det skulle innebära att all tid för hjälp vid måltider skulle tas bort. Vad skulle det innebära? Alldeles säkert en försämrad livskvalitet för henne. Hon skulle sannolikt inte kunna bo kvar hemma.

Under hösten drabbades Annika av en infektion. Trots mediciner och antibiotika gick febern inte ner och efter en vecka orkade inte kroppen mer. Hon somnade in lugnt och stilla.

Trots sorgen måsta jag ändå säga att döden kom som en befriare med tanke på hennes dystra framtidsutsikter. För mig innebar det att jag inte längre behöver kämpa min ojämna kamp mot försäkringskassan. Men jag känner starkt för alla de sjuka och deras anhöriga som är i samma situation som vi har varit under det senaste året.

Det är förstås viktigt att bekämpa avarter och överutnyttjande, men vi måste fortsätta ge svårt sjuka och handikappade möjligheten till ett värdigt liv. Bevara LSS-lagen!