Mitt starkaste minne
av kalla krigets hot

USA provspränger atombomb på Bikiniatollen i Stilla havet.

Dokumentärerna om Tage Erlander på SVT väckte många minnen till liv. Det starkaste minnet för mig var Kubakrisen 1962.

Jag var 19 år och gick på gymnasiet i Falköping. Den 19 oktober en vanlig skoldag. Jag satte mig på tåget i Mullsjö för att tillsammans med ett trettiotal andra ungdomar åka den fyra mil långa vägen till skolan. Efterhand fylldes tåget på från Sandhem, Kättilstorp och i Vartofta där skolkamraterna från Tidaholm steg på. Vid Falköpings södra steg vi av för att gå den knappa kilometern till Falköpings högra allmänna läroverk.

Just den promenaden är ett av mitt livs starkaste och mest ödesmättade minnen. Det kunde bli den sista skoldagen före katastrofen.

Ett antal sovjetiska fartyg med kärnvapen ombord var på väg mot Kuba, där avfyrningsramper hade byggts. Kärnvapen på Kuba skulle vara ett dödligt hot mot USA. President Kennedy hade varnat Sovjet: Om inte fartygen vänder hotar ett kärnvapenkrig.

Detta var vad vi visste då när vi gick till skolan den där morgonen. Hur det skulle sluta visste ingen vid den tidpunkten.

För den som inte var med kan man berätta att 1960-talet dominerades av det kalla kriget, Den kärnvapenladdade hotbilden mellan Sovjetunionen och USA. Alla fruktade att konflikten mellan stormakterna skull kunna leda till ett fullskaligt kärnvapenkrig, som skulle kunna utplåna hela vår civilisation.

1961 hade Sovjetunionen sprängt en vätebomb på 50 megaton i atmosfären. En bomb som var 1 600 gånger starkare än de bomber som i andra världskrigets slutskede hade sprängts i Hiroshima och Nagasaki.

Nevil Shutes roman och filmen ”På stranden” från 1950-talet berättar hur några överlevare försöker klara sig efter ett kärnvapenkrig och i PC Jersilds bok ”Efter floden” berättas om förhållandena 30 år efter ett förödande kärnvapenkrig.

Några timmar senare visste vi. Kennedys ultimatum hade varit framgångsrikt. De sovjetiska fartygen vände innan de kom fram till Kuba. Livet fortsatte som vanligt, men hotet fanns kvar även om det skulle komma att avta.

Att kriget hade varit  så nära ledde under de kommande åren till besinning och avtal om begränsningar av kärnvapenhotet.