"Ingen kommer undan politiken"

Så sjöng Marie Bergman för fyrtio år sedan. Det är lika sant idag. Politiken följer och berör oss alla under hela livet, Inte minst idag, när det verkar nästan omöjlig att få till stånd en ny regering.

För mig, som upplevde en frikyrklig barndom, var det nästan som att födas till folkpartist. Folkpartiet var på den tiden det naturliga valet för nästan alla frikyrkliga. KDS fanns ännu inte. Så jag var folkpartist under barn-och ungdomstiden och röstade förstås på folkpartiet når jag uppnådde rösträttsåldern.

När jag senare studerade vid Göteborgs universitet förändrades perspektiven. Det var 60-tal och vänstervåg bland Sveriges och Europas studenter. För mig och många andra var det Vietnamkriget som förändrade vårt sätt att se på världen.  USA´s krig mot ett fattigt land i Asien. Det var inte svårt att ta ställning. Vänstergrupper, en del mycket radikala,  bildades. Jag blev aldrig medlem i någon grupp, men sympatiserade med många av åsikterna som grupperna stod för.

Det var inte förrän jag kom till Askersund i början på 70-talet som jag blev medlem i en vänstergrupp. Vi var ett gäng som bildade en FNL-grupp i Askersund. Lite obekvämt var det väl för mig med min folkpartistiska barndom att stå utanför Konsum eller Torghallen och sälja Vietnambulletinen, men det kändes som ett viktigt uppdrag

Dagens nyheter kom till stan och gjorde ett reportage som fick rubriken ”Askersund 1000 mil från Vietnam” Där kunde man läsa att långt ifrån alla i Askersund delade FNL-gruppens åsikter.

Vietnamkriget tog slut och vår FNL-grupp behövdes inte längre. Det kändes naturligt att fortsätta att arbeta politiskt. Det var tillfälligheter som gjorde att det blev Vänsterpartiet kommunisterna. Det kunde lika gärna ha blivit Socialdemokraterna för min del. 

Under hela 80-talet satt jag i kommunfullmäktige och som suppleant i kommunstyrelsen. I kommunalpolitiken handlar det nästan aldrig om ideologi utan om sakfrågor och jag kände att jag hade en viktig uppgift. Jag hade däremot allt svårare för andra delar av mitt medlemskap: konferenser och styrelsearbetet på länsnivå. Jag kände att det var mycket som inte stämde med mina politiska ideal. Jag stod nog egentligen närmare socialdemokratin. Kanske var det också min folkpartistiska barndom som spelade in

Det som fick mig att lämna partiet och politiken, var upplevelsen av ett av hur illa livet fungerade i ett kommunistiskt land, när min fru Annika tappade passet i Dresden. Jag har i en tidigare blogg med rubriken ”Berlin en vändpunkt” skrivit om den händelsen.

Sedan dess har jag röstat på sossarna de flesta gångerna och någon gång på Miljöpartiet, men utan att engagera mig i politiskt arbete. Jag hyser emellertid stor respekt för alla som engagerar sig i kommunalpolitiken och sitter i fullmäktige och i styrelser och nämnder.

I det senaste valet röstade jag på Centerpartiet i riksdagsvalet. Detta av två skäl. Dels för att Centerns synsätt när det gäller flykting- och migrationspolitik ligger närmast mina egna åsikter. Dels för att Annie Lööf i en tidningsartikel i DN några veckor före valet tog tydlig ställning för ett bevarande av LSS-lagen, där socialdemokraterna har svikit. Jag har personlig erfarenhet av LSS-lagen och har skrivit om detta i en tidigare blogg ”Assistans en valfråga”

Vem vet, nu när både sossar och moderater har misslyckats med att bilda regering, kanske nästa statsminister heter Annie Lööf?