Hade jag världens
viktigaste jobb?

Världens viktigaste jobb? Nåja, ett av dom viktigaste i alla fall. Jag syftar på läraryrket.

Efter ett långt lärarliv ser jag med oro på framtiden: Allt fler lärare hoppar av, det är svårt att fylla platserna på lärarutbildningarna, många lärare går i pension under de närmaste åren. Redan idag lär det vara brist på utbildade lärare och värre blir det om utvecklingen fortsätter.

Mitt yrkesval gjorde jag ganska sent. För att dryga ut studielånet tog jag korta vikariat på olika skolor i Göteborg och märkte att jag trivdes. Den tidens lärarbrist gjorda att man blev anställd med lön under det avslutande året på lärarhögskolan. Det avgjorde saken.

Så kom jag att undervisa i nästan fyrtio år, mest på högstadiet. Med facit i hand, kan jag konstatera att jag gjorde rätt yrkesval. Jag har hela tiden trivts med jobbet och gått dit med glädje. Jag tycker också att jag har haft ett viktigt jobb: Att följa en grupp ungdomar under tre av de viktigaste åren i deras liv, när de lämnar barndomen och tar stora steg mot vuxenlivet.

Det började med att eleverna i min blivande klass kom på besök en dag under vårterminen. Det var alltid spännande att möta dem som man skulle arbeta ihop med i tre år framåt. Eftersom vi bildade nya klasser i årskurs sju, kände eleverna bara några andra i sin nya klass. Det innebar också en möjlighet för mig som klassföreståndare/mentor att forma den nya klassen och skapa en bra anda i klassen under högstadietiden.

Det är mycket det som det handlar om: att vara den som leder arbetet. Men lika viktigt är det att se och möta varje enskild elev med respekt. En elev gav mig en gång det bästa betyget jag fått som lärare:

- En lärare skall vara som du. Sträng men snäll.

Så fylls de tre högstadieåren med skolarbete: Språk, matte, svenska och alla andra ämnen. Skoldagarna är långa och när man kommer hem är det oftast läxor. Prov och betyg är stressande för de flesta.

Men skolan får inte bara bli ett pluggställe. Då blir det som att gå till fabriken och utföra samma handgrepp varje dag. I arbetslivet inser man att ”teambuilding ” är viktigt för att skapa sammanhållning och arbetsglädje. Lägerskolor, utflykter, jippon av olikas slag, som den innebandynatt vi brukade ha på Sjöängsskolan, har samma funktion.  Skolan blir ett roligare ställe, man lär känna sina klasskamrater och lärare på andra sätt än bara i klassrummet.

Jag är övertygad om att ökad trivsel och sammanhållning i skolan också bidrar till bättre studieresultat.

Så kommer den sista skoldagen i nian. Vi samlas i klassrummet en sista gång innan ungdomarna går ut till föräldrar och syskon som väntar på skolgården och till de väntande skrindorna. Det är ett känslosamt avsked och det fälls en del tårar.
Jag brukade, åtminstone de sista omgångarna, ta farväl med Karin Boyes dikt I rörelse:

Den mätta dagen den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening med vår färd
men det är vägen som är mödan värd
Det bästa målet är en nattlång rast
Där elden tänds och brödet bryts i hast
På ställen där man sover blott en gång
blir sömnen trygg och drömmen full av sång

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr.